Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 16 - 22 April - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
123 „ BARNTIDNINGEN SENAPSKORNET
farbror från en annan avdelning
besökte oss ibland och vi läste och sjöngo
om Jesus, vår Frälsare, som kommit i
världen för att frälsa -syndare. Om
kvällarna spelade en farbror på orgeln,
och så många som kunde, sjöngo med.
Dörrarna till sjuksalarna stodo då
öppna, och musiken kunde höras över
hela lasarettet. Både Anna och jag
fingo i rikt mått erfara Herrens stora
barmhärtighet och att han är en
"Mästare till att hjälpa." Sedan vi
lämnat sjukhuset fingo vi tillsammans höra
en predikan av farbror "A. E—m" och
återvände till våra hem med tack och
lov till honom, som ej bedrövar
människorna av hjärtat och leder de elända
rätt, även då hans vägar synas oss
underliga.
Må han få vinna sin avsikt med oss,
och föra oss genom jordens jämmer dal
till sin sabbatsvila, där synd, nöd och
död ej skall vara mer utan det skall
vara ett lustigt väsende på Herrens
högra hand evinnerligen.
C3Ba
Du är min.
Forts.
Prosten lade sin hand på gossens huvud,
och Per såg nu utan fruktan in i de milda,
allvarliga ögonen. Han fick en aning om
att livet var något annat än han trott, samt
att konfirmationen var något mer än blott
ett förhör, som det var svårt att gå igenom,
men skamligt och hinderligt att ej få gå
igenom alls.
När han kom ut ur sockenstugan, tyckte
han att solskenet fått ökad glans. Prostens
avskedsord ringde i hans öron. De voro
alltför underbara för att han fullt skulle
kunna fatta dem. Men talet om Frälsarens
kärlek var ej alldeles utan verkan. Det
föll som den andliga vårsolens första
varma stråle på isen, som bildats kring
barnets hjärta av människors köld och
hårdhet. *
Följande dag ägde konfirmationen rum.
Sedan alla samlats, trädde prosten inför
altaret och höll ett tal till de unga. Det
språk, han gav dem, var detta: "Frukta
icke! Jag (har kallat dig vid namn. Du är
min!" Prostens ord voro varma och
hjärtliga och hänvisade’ oemotståndligt till
honom, som var osynligt närvarande och
kärleksfullt sträckte sin famn mot en och var.
Isen kring Pers hjärta smälte ytterligare,
han fattade mer av talet om Jesu kärlek än
föregående dag, och han började inse, att
i allt detta hade han mer med Gud än
människor att göra. Han tyckte sig ha fått
lika stor rättighet att vara till, han som
andra, eftersom Gud brydde sig om att få
också honom till sin egen.
Esters tankar hade flugit in i den
närmaste framtiden, då hon skulle lämna
hemmet och komma i tjänst hos främmande
människor. Men hennes oro lugnades av
detta ord: "Frukta icke! Jag har kallat
dig vid namn. Du är min." Gud själv gick
med henne ut i livet, hon var hans. Han
kallade henne nu vid namn för att sluta
förbund med henne iför tid och evigthet. Ja,
hon ville vara med därom.
Efter talet tog förhöret vid. Bland
flickorna kunde Ester bäst. Pojkarna voro i
allmänhet ej så säkra, men Per blev både
häpen och^ förtjust, då han märkte, att han
svarat rätt. Han hade dock ingen, som
delade hans glädje över det beståndna provet,
vilket var fallet med de andra barnen.
Efter förhöret kommo frågorna: "Tron
I..." Viljen I..." etc.
Som en susning ljöd den unga skarans
"ja" i koret. Gud allena särskilde varje
stämma och hörde, var svaret köm ur
hjärtats djup, var det blott förestavades av en
flyktig rörelse eller avgavs helt och hållet
tanklöst, och han allena såg, hur mången
av de unga skulle hålla sitt ja-ord i den
framtid, de gingo till mötes.
Följande söndag var skrift-: och
nattvardsgång. Per visste, att hans
fosterför-äldar ej ämnade gå i kyrkan, men han tog
för avgjort, att han skulle få gå. På
morgonen gav husbonden honom dock ett
uppdrag, som måste taga lång tid att utföra.
"Men kyrkan då?" invände Per.
"Du var ju där hela dagen i går och är
konfimerad, då står det väl inte för livet,
att du kommer dit i dag igen".
"Prosten skall undra, varför jag fattas",
vågade Per sig att säga.
Husbonden drog till med en ed.
"Så låt honom undra då. För resten må
du inte smickra dig med, att han märker
om du, din stackare är där eller ej. Det är
ännu långt till kyrkdags. Om du inte vore
så lat och drumlig, vore det där arbetet snart
gjort, och du hunne springa sedan."
Detta tog Per som en tillåtelse. Han
arbetade undan det raskaste han kunde och
gav sig sedan i väg till kyrkan, utan att
våga tänka på, vad klockan var. När han
flämtande och ’ trött nådde kyrkan ljöd
psalmsång därinne. Per gläntade på porten
och såg fram mot koret. Där knäböjde just
hans kamrater kring altarringen, och prosten
gav dem nattvarden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
