Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 19 - 13 Maj - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
*
150 BARNTIDNINGEN SENAPSKORNET
drog ned huvudet mellan skuldrorna,
slöt ögonen ooh försökte glömma, att han
var hungrig. Innebörden av detta lilla
skådespel var tydligt nog. Modern
försökte lära sin unge flyga, visa den att
dess vingar voro utvuxna och tiden inne
att pröva dem, men ungen var rädd.
Om en liten stund kom hon tillbaka
men denna gång utan föda och höll sig
över redet, i det hon på alla sätt sökte
förmå den lille örnen »att lämna det.
Hon lyckades till slut, och han kastade
sig med en förtvivlad ansträngning
uppåt och flaxade över till avsatsen, på
vilken jag och hans fader suttit och sett på
honom. Sedan, efter att allvarligt ha
beskådat världen från sin nya plats och
vänt dövörat till för alla mammas
försäkringar, att han lika lätt kunde
flyga till trätopparna där nedanför, om
han bara ville, flaxade han tillbaka till
redet.
Plötsligt, som om hon förlorat
tålamodet, höjde hon sig alldeles över honom.
Jag höll andan där jag låg, ty jag
visste, vad som skulle komma. Den lilla
ungen stod på kanten av boet och tittade
ned i bråddjupet, han ej tordes mäta,
då ett skarpt skri bakifrån gjorde
honom uppmärksam och spänd som en
klockas fjäder. Ögonblicket därpå
störtade modern ned och sopade emot
redet med sin vinge, så att hans fotfäste
av grenar och han själv kastades ut i
luften.
Nu var han äntligen flott — nu
seglade han i den blå luften trots sig själv
och flaxade muntert med vingarna för
sitt liv. Över honom, under, bredvid
honom flög på outtröttliga vingar
modern och tillropade honom blitt, att hon
var där. Men fasan för djupet och
granarnas spetsiga lansar grep den lille,
han började slå med vingarna allt
vildare och vildare, ban -föll fortare och
fortare. Plötsligt mer av rädsla, tycktes
det, än av överansträngning, förlorade
han balansen.oeh föll med huvudet före
nedåt genonf luften. Allt var förbi nu,
tycktes det. han vek samman sina vin-
gar för att slås i stycken bland träden,
men som en blixt sköt modern ned under
honom, hans förtvivlade fötter funno
fäste på hennes breda skuldror, mellan
hennes vingar. Han rätade upp sig,
vilade ett ögonblick och återvann
fattningen. Då dök hon undan och
lämnade honom att komma ned på egna
vingar. En handfull fjäder som avslitits
av hans klor seglade långsamt ned efter
dem.
Det var alltsammans ett ögonblicks
verk, innan jag förlorade dem ur sikte
bland träden där nere. När jag på nytt
upptäckte dem med kikaren, satt ungen
i toppen av en stor tall, där modern
matade honom.
Och när jag nu stod där ensam i
vildmarken, flög det för första gången för
mig, vad den gamle profeten menat,
fastän han skrev för länge sedan och i
ett fjärran land och en annan örn än
Molnets vinge hade lärt sina ungar
flyga, okunnig om de välvilliga ögon, som
sågo på dem från skogsdungen:
"Liksom en örn lockar ut sin avkomma till
flykt och svävar över sina ungar, tager
dem och bär dem på sina vingar — så
ock Herren".
Betraktelser
över Ebr. 1: 1—3.
Av A. V. I.
(Forts.)
Kanske du, som läser dessa rader,
har någon gång fått se>, hur hans nåds
ord gripit in i det mest hopplösa hjärta
och förvandlat den förtvivlades ångest
och kval i fröjd och jubelrop.
En av mina hemgångna vänner
berättar från den tiden, då man i
sökandet efter ljus i frälsningsfrågan och
tröst i samvetsnöden kunde gå tio mil
för att höra en evangelisk predikan, om
en soldat och en kvinna, som efter
många mils vandring infunnit sig i en
kyrka, där en prästman predikade
evangelium. De fingo dock ingen lösning
på sina samvetsfrågor under predikan,
varför de besökte pastorn i hans hem.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
