Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 22 - 3 Juni - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
125 „ BARNTIDNINGEN SENAPSKORNET
En söndag år 1880 fick pastor Booth
i sin kyrka se två förnäma främmande
damer, som uppmärksamt lyssnade till
hans predikan. Efter gudstjänstens
slut uppsökte de honom, och vi kunna
tänka oss, hur glad han måste hfwa
blivit, när han fick veta, att den ena av dem
var minister Wakasas lilla dotter, som
vuxit upp och blivit gift. Hennes far
hade dött, medan hon ännu var liten,
och ingen hade sedan talat med henne
om Herren Jesus. Men hon hade ej
glömt, vad hoji av sin far fått lära
som barn, och när hon fick höra talas
om att det i Nagasaki fanns en kristen
lärare, hade hon med sin man och sin
gamla sköterska rest lång väg för att
träffa honom. Nu ville hon öppet
bekänna sin Frälsare och genom dopet
bliva hans lärjunge. Följande söndag
döptes de båda kvinnorna, och
"aldrig", säger pastor Booth, ".skall jag
glömma den glädje och frid, som
strålade från deras anleten, när de gingo
från dopgudstjänsten".
Den gamla sköterskan återvände till
Saga och började en söndagsskola för
små barn, som genom henne lärde sig
älska och tro på Gud.
Wakasas dotter hade snart glädjen
att först se sin man bliva kristen och
efter en tid utsedd till diakon för en
kristen församling i huvudstaden, där
både han och hon fingo bliva till stor
välsignelse.
Och nu sluta vi berättelsen om den
lilla engelska fickbibeln. Tänk, vad
den fått uträtta och hur många som
den gjort lyckliga för tid och evighet.
Det anade nog ej den engelske
sjömannen, när han såg sin moders
avskedsgåva falla i havet. Men Gud
visste det, och därför lät han det ske,
Guds vägar äro alltid de bästa.
(B. T.)
C3E3
På Guds försyn.
En verklighetsskildring från 1850-talet.
Ports.
Sagt och gjort. John var en trogen’
tjänare och efterkom samvetsgrant sin
herres befallningar.
"Nej, åka ville hon icke, lion hade ju
farit i fjorton långa dagar, hon var glad
att åter kunna gå. Men vad har väl
hänt här?’’ frågade hon helt ängslig sin
ledsagare. Det var så mycket
människor på gatan och alla sprungo så
hastigt förbi henne, och därvid var det
en|blandning av utrop, oeh ett larm av
vagnar och bantåg, — vad hade skett?’
— John lugnade henne och sade, att det
alltid var så här och att det blott
förekom henne så bullersamt efter den tysta
sjöfärden. — Ja, mor Beata var
verkligen något bedövad, men hon tyckte det
vore förskräckligt, om Anders, Maria
och de fem barnen också måste springa,
så där förskräckligt.
Alltjämt flera vagnar, — hon
kunde icke längre komma över gatan! Och
över hennes huvud i varje ögonblick
ett dånande järnvägståg; — bredvid
henne voro husen ända högt upp
målade med allt möjligt, som hon ofta
icke kunde läsa. Vackra fönster, i vilka
lågo kläder och guldnipper, socker och
brevpapper och tusen andra saker!:
Överallt blixtrade och glänste det. —
Plötsligt skrek mor Beata högt till och
hängde sig fast vid sin ledsagare;
framför henne stod en förfärligt utmålad
indian, som just. ville springa på henne
och krossa henne med sin klubba. John
lugnade henne, det var blott en målad
träbild vid en tobaksbod, — men
mor-Beata skakade mycket missnöjt på
huvudet, som såge hon den, för vilken
hon blivit förskräckt. Men där kom en
verkligt levande man gående, som var
från huvud till fot lic täckt med tryckta
affischer; hon ville bättre se honom
men stördes av en gosse, som utbjöd
apelsiner och druvor, en annan
tidningar; en tredje ville blanka hennes skor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
