Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 26 - 1 Juli - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
206
BARNTIDNINGEN SENAPSKORNET 206-
tig ringning på dörren till mitt
mottagningsrum. "Jag hoppas", tänkte jag,
i det jag svepte nattrocken tätare
omkring mig, "att ingen i afton
behöver den stackars trötte doktorn".
"Sjukbud", sade min tjänare, som
inträdde och lade ett brev i min hand.
Jag kände mig bra vemodig. Men
vad var att göra? I en by på nära
en mils avstånd låg en man för döden.
Det kunde icke hjälpas. Jag måste
genast giva mig i väg.
Inom en halvtimme stod Brunte för
dörren. Yi voro gamla kamrater. Jag
valde honom alltid vid nattliga färder.
Han var säker på foten och kände
vägarna lika bra som jag. Snart satt
jag i min gigg och började min färd.
Lyckligtvis sken månen klart och
upplyste hela nejden. Icke en enda
väg-farande mötte vi, fastän vi snart
farit över en halv mil, fijrbi mer än en
enslig stuga vid vägkanten.
Men nu spetsade Brunte öronen.
Något hade han i sikte. Snart märkte
även jag ett föremål, som rörde s’ig
framför oss, och då jag lyssnade,
hördes ljudet av tunga vagnshjul. Yad
kunde det vara? Vi fingo snart se det,
då vi mötte en liten mager bondhäst,
som långsamt släpade sig fram med ett
tungt lass efter sig. Men körsvennen?
Honom kunde vi icke spåra. Det
tåliga arbetsdjuret gick dock sin väg
framåt och fyllde sin plikt med mer
trohet än husbonden. Var kunde
han vara? Vid en krökning mötte vi
honom, raglande vägen framåt. Då
jag kom mitt fram för honom, tog han
av hatten. Han kände mig, fastän jag
icke kände igen honom.
"Är det ni, herr doktor, stammade
han. "Stanna ett ögonblick. Jag vill
göra en fråga". *
’’Gärna’svarade jag och drog in
tvglarna till Bruntes fulla belåtenhet.
"Vad vill ni?"
"Jag ville bedja om ett recept. Ni
har ett stort namn i t rakten, herr
doktor, och ni är känd att vara de fatti-
gas vän. Kanske ville Ni giva
receptet för intet.
"Vad fattas dig då?"
"Jo, sen ni, jag ville hava ett
recept, som kunde styra mina ben, så
att de icke gingo in på någon krog.
Om jag endast kunde få ett sådant
recept, skulle allt bliva väl."
"Du sätter mig i verklig
förlägenhet, sade jag, i första ögonblicket oviss
om, vad jag skulle svara. "Ett
sådant recept kan jag icke skriva",
till-lade jag efter en stunds besinning.
Men jag har en nära vän, som är en
mycket stor och skicklig läkare, och Han
både kan och vill giva, vad du behöver,
om du vänder dig till honom."
"Var bor han", ropade den arme
mannen med iver. "Begär han högt
arvode?"
"Han är icke långt borta, och lian
botar alldeles fritt, utan penningar och
för intet. Han är en mycket öm och
huld läkare. Det bästa du har att
göra, är att gå till honom."
"Det skall jag visst göra. Säg mig.
endast hans namn och var han bor."
När jag såg på den arme raglande
mannen, undrade jag, om han kunde
förstå mig. Då han vid mitt
dröjsmål tänkt, att jag var oviss, huruvida
jag skulle giva honom den store
läkarens adress, sade han med en
bönfallande ton: "Ack, herr doktor, låt mig
veta, var han bor! Jag vill verkligen
göra, vad han föreskriver. Jag är väl
en usling, doktor, men stunder komma,
då jag känner, att jag vill göra vad
som helst för att rädda kropp och
själ".
Den stackars mannen hade kommit
ända fram till min gigg. Jag böjde
mig ned, lade handen på hans axel
och sade med djup betoning: "Lyssna
till mina ord och göm dem: Den store
läkaren är Herren Jesus Kristus, som
gav sitt liv för dig. Gå till Honom, rätt
fram. Bekänn din synd och bed
honom om rening i det dyra blod som
runnit till dina synders förlåtelse!"
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
