- Project Runeberg -  Barntidningen Senapskornet / Årgång 7 - 1917 /
207

(1917-1920)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 26 - 1 Juli - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

BARNTIDNINGEN SENAPSKORNET

207-

Aldrig skall jag glömma uttrycket i
den arme drinkarens ansikte. Han
kunde icke få fram ett ord. Tanken,
att det hos Herren Jesus Kristus fanns
frälsning även för honom, grep honom
med makt. Han stod som fastväxt på
platsen.

Jag måste dock nu skynda framåt
på min färd. Med en hjärtlig
välönskan tog jag farväl av mannen, som
stod kvar, orörlig — på samma ställe,
så länge jag kunde se en skymt av
honom.

Några månader därefter mötte jag
på en av mina färder i trakten samme
man, icke drucken nu utan vid full
besinning. Då han fick ögonen på mig,
skyndade han fram, stannade min häst,
tog mina båda händer, tryckte dem
livligt emellan sina, under det stora
tårar rullade utför hans solbrända
kinder.

"Gud välsigne er, doktor, Gud
välsigne er, gode herr doktor! Min arma
själ är frälst, Gud vare tack!"

Det var- allt, vad han kunde säga.
Och det var nog. Yi förstodo
varandra fullkomligt. Jag tryckte med
glädje hans händer. Jag kände, att
även mina ögon fuktades, då jag
önskade även honom Guds rika
välsignelse.

Ifrån den tiden sågs den lilla magra
bondhästen aldrig mer stående
utanför någon krog. Småningom blev även
han fet och trind. Den välsignelse,
som kommit över hans husbonde,
spridde sig över hela dennes hus, ja,
ock till hans ök.

På Guds försyn.

En verklighetsskildring från 1850-talet.

Ports.

Detta var allt, — kaptenen bad
henne skämtande att äntligen fara tillbaka
på hans fartyg, om hon icke trivdes i
Amerika.

Mor Beata svarade: "Nej, nu
stannar jag i Amerika, tills min Gud
kallar mig till den stora resan. Nu är
jag så glad att icke mer behöva vara
på fartyget, utan få komma under ett
fast tak, till ’Under tak".

"Som om vi icke alltid även på
oceanen bodde under ett fast tak,
under det bästa taket", mumlade
kaptenen.

* «

*



"I dag kommer far, nior och
mormor!" jublade Linds barn, läsande ett
brev som just hade kommit.

"De ha varit länge nog borta",
sade Sven.

"När mor en gång var där, så hade
hon kanske mycket att besörja",
underrättade Anna; "hon kunde nog
inte förr komma hem."

"Vad jag är glad åt min mormor",
ropade den nioårige Petter.

"Jag också", upprepade lille Jakob,
som alltid var Peters trogna eiko.

"Hör på, nu skola vi göra festligt
till hennes ankomst", sade Fredrik,
"jag har uttänkt det så vackert.
Drängen skall hugga oss femton unga
granar, med dem skola vi kläda hela
huset. Över dörren göra vi en vacker
transparang, och Sven skriver med
stora bokstäver "Välkommen" eller
något sådant. Sedan smycka vi mormors
hela rum med blommor och strö
granris och gröna löv över allt, — ni vet,
att mor alltid sagt, huru vackert vi
skulle göra det, när mormor kommer."

Alla voro med om detta, och vad
fyra duktiga gossar och tio flitiga
barnahänder kunna göra på tio
timmar, det blev gjort här. —–

Det var mot aftonen samma dag, då
en liten vagn kom farande; huru han
kunnat passera denna dåliga väg,
förstår jag icke. Fadern hade hyrt den
i Filadelfia. Ingen makt och inga
böner kunde förmå mor Beata att
numera bestiga en häst.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 19:19:47 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/senap/1917/0207.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free