Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 27 - 8 Juli - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
214
BARNTIDNINGEN SENAPSKORNET 214-
"Och vad är det?" sade den unge
plantageägaren.
"Han är en kristen oclx beder alltid.
Det kan ni icke vänja honom av med.
Men det är också hans enda fel."
"Det felet skall jag snart låta piska
ur honom", anmärkte den unge herrn
hånande.
"Det tror jag knappast", svarade
den andre, "och om ni vill följa mitt
råd, så försök det inte, ty Guff vill
hellre dö än övergiva sin tro." —
Guff blev lika trogen mot sin nya
herre, som han varit mot den gamla.
Men det dröjde inte länge förrän det
kom för plantageägarens öron, att han
brukade bedja. Denne kallade då Guff
till sig och sade:
"Guff, du får ic.ke bedja mer. Vi
tåla icke detta på den här plantagen.
Låt mig aldrig mer höra en sådan
galenskap."
Guff svarade: "O herre, jag tycker
så mycket om att tala med Jesus, och
när jag beder älskar jag er och frun
mycket mer och kan arbeta hårdare
för er."
Men han fick blott en sträng
befallning att icke bedja; om han gjorde
det, utsatte han sig för att bliva
piskad.
På aftonen då dagsarbetet var slutat
och Guff hade kommit hem till sin
lilla hydda, talade han som vanligt
med Gud, liksom Daniel gjorde i gamla
dagar.
Nästa morgon fick han befallning
att infinna sig hos sin herre. Denne
frågade honom, varför han hade
överträtt förbudet. "O, herre", svarade
Guff, "jag måste bedja, annars kan
jag inte leva." Nu råkade
plantageägaren i det största raseri och befallde
att Guff skulle bindas vid pålen och
lians skjorta dragas arv honom. Därpå
började han att piska honom av alla
krafter, så att hans unga hustru
skyndade dit och bad honom under tårar,
att han skulle hålla iipp. Men mannen
var så rasande, att han hotadt att slå
även henne, om hon icke avlägsnade
sig; därefter fortsatt© han att piska
den stackars Guff, tills spöen föllo ur
hans utmattade hand. Ännu icke
tillfredsställd befallde han, att Guffs
rygg skulle begjutas med saltvatten.
Därpå fick Guff’ skjortan på, varefter
han blev sänd till sitt arbete igen.
Guff gick stilla bort, sjungande med
skälvande stämma: "Min lidandes tid
är snart förbi, och jag får evig glädje".
Hela dagen arbetade han lugnt, ehuru
han hade svåra plågor, och blodet
sipprade ut genom de djupa fåror, spöen
hade skurit i hans rygg.
Emellertid arbetade Gud på hans
herre. Då denne kom till besinning,
insåg han den .synd, han hade begått
mot den stackars slaven, vilkens enda
fel hade varit trohet mot sin djupaste
övertygelse, och han kom i stor
syndanöd. På natten kunde han icke sova.
Hans själsångest stegrades och vid
midnatt väckte han sin hustru och
omtalade för henne, att han trodde att
hans sista stund var inne.
"Skall jag sända bud efter en
doktor?" frågade hon.
"Nej, nej, ingen doktor — men finns
det någon på plantagen, som kan bedja
för mig, annars går jag till helvetet."
"Jag vet ingen", svarade hustrun,
"utom den slav, som du straffade i
morse."
"Tror du, att han vill bedja för
mig?" frågade han ivrigt.
"Ja, det tror jag."
Då skickades bud efter Guff. Man
fann honom liggande på knä i hyddan.
Guff trodde, att de kommo för att
hämta honom till en ny avstraffning.
Men då han kommit upp på sin herres
rum, fann han denne vridande sig i
själsnöd och stönande:
"O, Guff, kan du bedja för mig?"
"Ja, prisad vare Herren, det kan
jag. Det har jag gjort hela natten",
utropade Guff. Därefter föll han ned
på sina knän och bad, såsom Jacob vid
Peniel, och innan solen runnit upp,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
