Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 28 - 15 Juli - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BARNTIDNINGEN SENAPSKORNET
219-
språk ooh var inom mindre än fyra
månader i stånd att för det franska folket
predika frälsningens glada budskap. Då han
en gång predikade i S:t Jean d’Angely, där
konung Ludvig XIII för tillfället befann sig,
blev han arresterad. Förd inför konungen
tillfrågades han med skärpa av denne, huru
han vågade predika kätteriet i närheten av
hans majestät själv.
"Sire, om ni gjorde rätt", lydde Welsh.’
frimodiga svar, "skulle ni själv komma ooh
höra mig predika, ooh ni skulle vara glad,
om thela Frankrike hörde mig, ty jag
predikar icke likt dem, vilka ni är van att höra.
Min predikan skiljer sig från deras i dessa
två punkter: För det första lärer jag, att
man måste frälsas genom Jesu Kristi död
ooh förtjänst allena ooh icke på grund av
någon sin egen förtjänst och jag är viss
om, att ert samvete säger eder, att detta
är sanning, att edra goda gärningar aldrig
skola öppna himmelen för eder. Därnäst
predikar jag, att alldenstund ni är konung
av Frankrike, står ni icke under någons på
jorden makt eller myndighet. Dem ni
vanligen hör, de underkasta er påvens i Rom
välde, men det gör aldrig jag."
"Bra, bra, fader", återtog konungen, "ni
skall bliva min predikant", och så befallde
han, att all tillbörlig aktning skulle visas
Welsh.
Efter en landsflykt av omkring 18 år
erhöll Welsh tillåtelse att återvända till
jgng-länd. Endast en gång fick han dock
predika i London. Det var hans sista
vittnesbörd såsom Kristi sändebud, ty blott
tvänne timmar senare dog han stilla ooh utan
smärta befallande sin ande i Frälsarens
händer. På sin dödsbädd var han så
uppfylld och överväldigad av glädje i Gud, att
man hörde ihonom bedja: "Herre, håll upp
din hand; det är nog; din tjänare är ett
lerkärl ooh kan icke mottaga mer nåd. Tag
mig hem — för Jesu skull!"
Mannen i gruvan.
En trovärdig rn.an berättade t.n gång
följande händelse :
En man hade skickat efter mig, när
han låg döende. Han omtalade då,
att han i ungdomen en dag hade gått
ned i en övergiven gruva, där han förr
hade arbetat. Han tänkte, att han
möjligen skulle kunna upptäcka
någon malmådra där. Han hade tagit
med sig en tändstickslåda ooh ett på-
tänt ljus. Då han var väl förtrogen
med platsen, trodde han sig nu,
liksom förr, kunna utan .svårighet hitta
rätta vägen. Men gångarna voro i ett
mycket dåligt skick, och schakten
voro mångenstädes färdiga att störta
in, ,så att det var farligt att gå där
även med ljus. På åtskilliga ställen
nödgades han krypa på händer och
fötter och ständigt iakttaga den
största försiktighet.
Om en stund hörde han ett sällsamt
ljud, som han ej kunde förstå, varifrån
det kom. Han ropade och trodde, att
någon annan möjligen hade gått ned
i gruvan i samma avsikt som han.
Men då han ej fick något svar,
fortsatte han sin väg ooh kom till ett
schakt, över vilket en planka hade
legat. Och lion låg där nog ännu, men
var så uppruttnad, att han icke
vågade gå över på den, utan valde
hellre en annan väg, som dock var
svårare. Snart dröp en vattendroppe
på ljuset, iså att dët var nära att
slockna. "Detta duger icke, du får
omöjligen slockna nu", sade han till
sitt ljus, men i -samma ögonblick kom
en annan vattendroppe och släckte
ljuset fullständigt, så att ban på en
gång befann sig i kolsvart mörker.
Han stack ned handen i fickan för att
taga fram sina tändstickor men fann
med förskräckelse, att de voro borta.
Det var således tänd stickslå dan, som
nysa fallit ur hans ficka och som hade
förorsakat ett ljud:, vilket för en stund
sedan hade väckt hans
uppmärksamhet. Tvu kunde han omöjligen leta
sig tillbaka till det ställe, där han
hade tappat lådan. "Vad skulle han nu
göra ? Räddning isyntes icke möjlig.
Slutligen satte han sig ned i sin
förtvivlan och grät. Han undrade,
hur det skulle gå med honom, ty ban
såg ingenting annat än döden framför
sig. Han försökte att treva sig fram
för att komma utur gruvan, men han
förvillade sig mer och mer och visste
(Forts, år sid. 222.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
