Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 29 - 22 Juli - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
226
BARNTIDNINGEN SENAPSKORNET
Sedan Gud sålunda förbjudit sitt
folk att göra sig andra gudar, så
undervisar lian dem om det sätt och den
väg, varpå han ville möta dem. "Ett
altare av jord skall du göra åt mig."
Då Gud vill möta syndaren för att
välsigna honom, så anvisar ban icke
människan att göra några storverk för
att därmed gå honom till mötes. Nej,
det är icke ovanpå tinnarna av de
mänskliga gärningarnas babelstorn,
ban har bestämt möte med syndaren,
utan i stoftet vid lians fotapall. Det
är vid nådastolen, som är satt i Jesu
blod, lian vill möta syndaren och
välsigna honom. Detta är på ett slående
sätt uttalat i samma kapitel, där
Herren säger : "På trappor må du icke
uppstiga till mitt altare, på det din skam
icke må varda uppenbar."
Det är icke genom vår möda vi så
småningom skola höja oss upp till Gud
eller på de goda gärningarnas
trappsteg, vi skola nå härlighetens tron.
Nej, intet kött skall av lagens
gärningar varda rättfärdigt inför honom.
Hela skriften är full av Guds
vittnesbörd om vår oförmåga att kunna höja
oss upp ur det tillstånd vari vi
försattes genom ens olydnad. Men vem
besinnar väl detta ? — Det sitter djupt
i all människonatur, att- vi så
småningom skola kunna uppstiga ur vår
förnedring genom trappsteg av
mänsklig fromhet och dygd. Och dock är
sanningen den, "att alla våra
rättfärdigheter äro såsom ett orent och
be-fläckat kläde". Es. 64. Endast i Kristi
rättfärdighet hava vi den prydnad,
som gör oss täcka för Gud, och därför
kallas han ock: "Herren vår
rättfärdighet".
Så länge en människa tror sig om att
kunna i sig själv bliva, vad lagen
bjuder oss att vara, heliga, så föraktar
han Guds "outsägliga gåva" och söker
upprätta sin egen rättfärdighet och är
sålunda icke Guds rättfärdighet
underdånig. Rom. 10. Därför skall ock
många vpå Herrens stora dag kunna
säga: ’ ’Herre, hava vi icke profeterat
i ditt namn och i ditt namn gjort
kraftiga gärningar", — men han skall
svara dem: "Jag kände eder aldrig".
Måtte Gud genom sin Ande ocli sitt
ord få helga oss till lydnad för
sanningen och styra våra fötter in på
fridens väg!
C2SD
Räddad genom en blixt.
Plattformen på en järnvägsstation i östra
delen av Amerikas förenta stater var till
trängsel fylld av småfolk, som alla darrade
av förtjusning. Det var en soliig och.
vacker dag, särdeles passande för en
söndags-skolfest. Ooh den molnfria himlen såg
mycket lovande ut.
Sorlet av röster blev øillt högljuddare och
högljuddare. De enda, som sågo ängsliga
ut, voro lärarinnorna, som nästan önskade
att dagen vore slut, i stället för att den
började, så att de kunde få den trösten att
se dessa hundratals små barn ännu en gång
i säJkerhet hemma i deras föräldrars vård.
"Tag plats", ropade konduktören, oöh
dörrarna till det långa tåget öppnades på vid
gavel, under det litet var kivades om plats
"nära fönsterna". Det rådde stor
förvirring några minuter. Men slutligen blåstes
tåget av, och lokomotiviföraren och eldaren
voro sysselsatta med att kontrollera och
föra den stora maskinen, som förde med
sig en så dyrbar last.
"Det blir storm, Jim", ropade
lokomtiv-föraren. "Se på de där stora molnen över
oss; ooh för ett ögonblick sedan syntes inte
en enda molntapp. Det är verkligen synd.
att inte barnen kan få en hel vacker dag!"
Det var icke tid att tala (mera.
Regnet började plötsligt falla i strömmar,
och en bedövande åskknall rullade över
deras htuvud. Genom regnskuren såg
lokomotivföraren framför sig.
"Vi borde vara nära den där stationen
nu" — tänkte han, — en liten
anhaltssta-tion, som de skulle passera utan att stanna.
Regnet upphörde ett ögonblick, och när
mannens skarpa ögon uppfångat en glimt
av banan, ’bleknade han och ropade genom
stormen:
"Jim, växeln ligger orätt!"
"Orätt?"
Båda insågo på ögonblicket vad detta
innebar — en plötslig minskning i farten,
oöh det långa tåget skulle spåra ur och bli
liggande som en hög av spillror på banan.
Och de där små barnen? Det var alltför
rysligt att ibar.a tänka därpå.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
