Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 29 - 22 Juli - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BARNTIDNINGEN SENAPSKORNET
231-
inte göra mig mörk som en skojarkäring,
pojk!"
"Nej då", försäkrade Pontus med ett litet
överlägset leende, "men jag är väl tvungen
att skugga här och där, så att det blir ett
riktigt ansikte ändå."
"Sätt bara inga svarta fläckar i synen på
mig, pojk, det säger jag dig! Får jag nu
se!"
"Ja — men det var bara ett utkast,
förstår domaremora. Jag gör det färdigt tills i
morgon."
Hon ryckte papperet till sig —• och Pontus
och Agnes fingo till stor häpnad se, vilken
förvandling hon undergick. En het
vredesvåg rödglödgade hennes ansikte, och ögonen
gnistrades.
"En töcken drummel till pojke!" utbrast
hon med skälvande röst, "sitter du inte och
gör skoj av mig och ritar ut mig värre än
den värsta markatta... Å, vet skäms,
pojke...!"
Gossen var helt häpen. Han ville ju ha
det likt, det fordrade*hans egna
konstnärsanlag medvetet eller omedvetet — och likt
var det, ty Pontus ägde en träffsäkerhet i
teckning som var rent av förvånande, — om
blott någon "förståsigpåare" hade kommit
i tillfälle att se det. Men inte kunde han
hjälpa, att domaremoran hade så spetsig
näsa, så lång haka, så håliga kinder och
bistra ögon .., säkert såg hon sig helt
annorlunda i spegeln.
Hon dängde teckningen med förakt på
bordet och reste sig. I detsamma kom mor
Kristin in utan att veta om något. Hon tog
teckningen i ögonsikte och sade:
"Nej, se bara! Det blir domaremoran
själv opp i dagen! Hur han kan få det så
likt, han som inte är lärd på tocke ..."
Domaremoran ryckte det olycksbringande
papperet ur hennes hand och plockade
sönder det i små smulor.
"Jag ska’ säga er, vad jag tänker om er
allihop", sade hon darrande av vrede. "I ä
ett dåligt pack, I, så väl som alla di där
skenheliga läsarne, som, förstås, tycker sig vara
för mer än andra människor och bara vill
göra spektakel av en .. . Men I ska’ ha ut
för detta ..."
Med dessa ord rusade hon ut ur stugan,
utan att betala kycklingarne och säga farväl.
Däruppe vid.grinden till landsvägen mötte
hon den gamle vänlige brukspatronen på
Stora Sanda, han, som så gärna ville språka
an alla han mötte.
"Nu klagar hon på oss för patron också",
sade Pontus ängsligt. "Vad hade hon här
att göra! Jag kunde väl inte rita henne
vackrare än hon är, heller ..."
"Ja, se nu kommer patron hit också. •—
Tänk om även han är ond!" Men patron
var inte ond. Han kände nog
domaremoran och han tänkte som så: "Kunde
pojken rita av henne, så hon kände sig
träffad, så kanske han är ett ämne att göra
någonting av."
"Goddag du -— artisten där! Var har du
mor Sofis porträtt?"
"Det rev hon sönder."
"Se så, ja —. Visa mig något annat, som
du ritat då!"
Bruksherrn fick se far och mor och Agnes
med katten där inne i kammaren. Han stod
länge tyst och betraktade teckningarne.
"Hm — där är verkligen något att göra av
— hm —. Hör du pojke, vill du bli en
riktig ritare, så får du lov att gå i skola — och
det fort ock!"
"Men ■— vi ha väl inte råd ..."
"Råd vet jag råd för. Laga pojken i
ordning så fort som helst, mor lilla! Här är
litet hjälp till kläder, och jag skall styra om,
att han kommer in i skolan. "Så ja — så
ja", sade han avvärjande, när pojken och
mor ville tacka honom. "Laga bara, àtt du
blir en duktig ritare och ingen sudder!"
Och ingen sudder blev Pontus heller, utan
artist, verklig artist, ända ut i
fingerspetsarne. Och när han efter några års studier
vid konstakademien en gång kom hem och
hälsade på i det gamla tarvliga men kära
hemmet, förde han med sig en tavla, som
han målat och fått pris för. Och denna
tavla, vars motiv var den nu tolvåriga Agnes
med Mille i famn — Mille, den gamle
gossen, som var pigg och kry som i unga dar,
och bredvid satt Fylax, Pontus egen hund —,
denna tavla skulle nu. bliva en
tacksamhetsgåva till bruksherren — och om den kunde
man verkligen säga, att verket prisar
mästarn — och det tyckte även domaremoran,
som kommit i ånger över sin oresonlighet
mot pojken och även över sina andra stora
synder, och som nu var en ödmjuk kristen
och mor Kristins bästa vän.
Betty.
cssa
"Akta dig för honom!"
"För vem?" frågar du.
Jo, för en viss otrevlig en, som kanske,
tyvärr, redan är bekant med många av oss, ja,
kanhända till och med slagit sig ner i huset
hos oss.
"Var har jag nu min kappa igen? Min
mössa står ingenstädes att finna. Jag skall
på detta sätt komma för sent i skolan."
"Låna mig din griffel, jag hittar inte min;
annars hinner jag inte räkna ut mitt tal
i tid."
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
