Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 30 - 29 Juli - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BARNTIDNINGEN SENAPSKORNET
239-
"Hjärtans gärna. Men lär er till en annan
gång att inte tro alla dumheter, som folk
pratar, utan tagen själva reda pà saken och
dömen sedan."
Om en stund voro tårarna torkade och
sorgen bortblåst, och ett livligt samtal kom
snart i gång.
"Ja, är jag inte lycklig", sade fröken
’Svan, "som har mitt lilla ljusa hem med
denna fria utsikt! Tänk så många stjärnor
jag får se! Och om sommarkvällarna sitter
jag ibland där ute i Tantolunden."
"Är fröken ensam då?"
"Nej, visst inte; jag hämtar alltid ut från
Rosenlunds ålderdomshem någon gubbe eller
gumma, som behöver lite solsken och
vänlighet."
"Har fröken inga andra vänner?" undrade
min lilla frågvisa flicka.
"Jo, Gud vare tack, vänner i överflöd!
Men vem tror du, lilla Pella, är min allra
bästa vän?"
"Jag tror, att fröken menar Herren Jesus."
"Just så. Vad föreställer den där vackra
tavlan över min soffa?"
"Den föreställer min allra bäste vän",
svarade Karin och pekade på Kristusbilden med
de utsträckta armarne.
"Han, som gav sitt liv för mig, skall en
gång bära mig på sina starka armar till sin
himmel. Må han ock få ledsaga eder, kära
små vänner, genom livet, då få vi mötas en
gång där uppe."
Men jag måste nu göra uppbrott, huru
svårt det än var både för mig och barnen
att skiljas från vår kära fröken.
Nedkomna på gatan förklarade både Karin
och Pella med en mun, att de skulle bli två
gamla fröknar och bo så där trevligt som
fröken Svan.
"Då ska ni också be Gud om", sade deras
mamma, "att såsom hon kunna sprida
omkring er solljus och kärlek."
(D. L. M.)
CSD
En präktig pojke.
Forts.
Han höll således icke längre av
honom, därom va.r intet tvivel, han var som
död för sin far. "Ack nej, min far",
sade han till sig själv mtd av förtvivlan
sammansnört hjärta, "nu måste det bli
slut, utan din kärlek kan jag inte leva,
jag skall säga dig allt, jag vill inte
längre bedraga dig, och jag skall läsa
som förr. Du måste åter hålla av mig,
min stackars far! Denna gång är jag
säker på att kunna stå fast vid mitt
beslut."
Icke desto mindre steg han åter upp
denna natt genom vanans makt, och då
han åter väl kommit upp, ville han gå
in för att under nattens stillhet för sista
gången se sig om i det rum, där han i
hemlighet arbetat så mycket. Och då
han befann sig vid skrivbordet, tände
ljuset och såg de vita lapparna, på vilka
han nu aldrig mera skulle skriva, greps
han av svårmod, och med en häftig
rörelse tog han pennan för att börja det
vanliga arbetet. "Gode Gud, hjälp mig
och giv mig kraifter för Jesu skull!"
suckade han.
Men då han sträckte ut handen, stötte
han till en bok och denna föll i golvet.
Han blev förskräckt. Tänk, om hans
far vaknade. Visserligen skulle han ju
icke ha överraskat honom vid en dålig
handling, han var ju fast besluten att
säga honom allt, och dock — att höra
•hans steg närma sig i mörkret — att
bliva överraskad vid denna tid, i denna
stillhet! — Hans mor skulle vakna och
bli förskräckt — odh så tanken på, att
hans far skulle känna sig förödmjukad,
d’å han upptäckte saken — allt detta
gjorde honom förskrämd. Han lyssnade
med återhållen andedräkt men hörde
icke ett ljud, hela huset sov.
Hans far hade således icke hört något.
Han lugnade sig och började skriva, och
traven med lappar blev allt större. Han
hörde poliskonstapelns avmätta steg
nere på den ödsliga gatan, därefter
vagnsbuller, som snart upphörde, och
en stund senare skramlandet av en rad
kärror, som långsamt foro iförbi.
Därefter inträdde en djup tystnad, som
då och då avbröts av en hunds avlägsna
skall.
Och han skrev och skrev. Under
tiden stod hans far bakom honom. Han
hade gått upp, då han hörde boken
falla, och hade inväntat ett gynnsamt
tillfälle för att gå in.
Skramlandet från kärrorna, som
passerade förbi, hade förtagit ljudet av
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
