Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 31 - 5 Aug. - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BARNTIDNINGEN SENAPSKORNET
243-
Betraktelser
över Efor. 1: 10—14.
Av A. V. I.
Ports.
Ja, änglarna äro för oss goda
tjänsteandar, för vilka vi hava all anledning
att tacka Herren samt vandra så, att
vi icke med otro och synd driva bort
dem. Men Sonen, vår dyre broder och
Frälsare, är för oss oändligt mycket
trier än alla änglar tillsammans. Han
har antagit mänsklig mandom för att
kunna göra sig ansvarig för våra
synder och utplåna dem. Och det är
såsom ofelbar fullkomnare av detta verk,
som han blivit satt på Guds högra sida,
såsom Paulus säger: "Då han var i
Guds skepelse, aktade han icke såsom
ett rov att vara jämlik Gud utan
utblottade sig själv och antog en tjänares
skepelse och vart lik människor och i
åthävor funnen såsom en människa;
han ödmjukade sig själv och vart lydig
intill döden, ja, intill korsets död.
Därför har ock Gud upphöjt honom över
allting och givit honom det namn, som
är över alla namn, på det att, i Jesu
namn alla knän skola böja sig, deras,
som äro i himmelen, på jorden och
under jorden, och att alla tungor skola
bekänna, att Jesus Kristus är Herre,
Gud Fader till ära." Fil. 2: 6—11.
ESEO
Lilla Signe.
"Ser du henne, Signe?"
Den lille gossen hade så ont i sina ögon,
att han ej ens vågade vända sig mot den
svaga dager, som nu på vinterdagen rådde i
skymningen.
Men den pigga lilla Signe, hon hade ögon,
klara som stjärnor, och de tindrade och
glänste även såsom sådana. Ännu hade hon ej
förlorat modet. Den lilla näsan låg
alldeles plattryckt mot rutan, och ögonen följde
varje vandrare, som gick förbi. Skulle
modern aldrig komma?
Det skymde mer och mer. Lyktorna
tändes ute på gatan, och det blev så
skrämmande mörkt i det kyffe, som de små kallade
sitt hem. De kröpo tätt tillsammans i
fönstret, men stackars lille Erik höll händerna
för ögonen. Lugnast var lille bror, ty han
hade somnat från sin väntan på mamma.
Men där ute på vägen hem gick en kvinna
i hopplös förtvivlan. Då och då skakades
hon av en häftig hostattack och måste
stanna en stund, innan hon kunde fortsätta sin
väg framåt.
Återigen hade hon fått ett nekande svar.
Ingen ville taga emot henne och hennes små.
Ingenstädes kunde hon få hyra bostad. Det
hade stått i tidningen om ett rum och kök,
som var att hyra. Hon hade hört efter, men
det hade gått liksom så många gånger förr.
När hon gick därifrån, stannade hon vid
några buskar pä vägen. Snön vätte genom
hennes tunna dräkt, men hon kände det
icke. Hon knäppte sina händer så hårt, att
knogarna vitnade, men hennes ögon sågo
upp mot himmeln, och över hennes läppar
gick bönen: "Gud, för din barmhärtighets
skull låt mig få tak över huvudet åt mina
små! Giv mig det rum, jag nyss såg på!
Gud, giv mig det för din egen skull!"
Varför hon just bad om detta rum, visste
hon väl knappast, ty hon hade ju fått avslag
även där. Men under hela den tunga
vandringen mot hemmet bad hon oupphörligt,
under det tårarna runnö utför hennes
kinder: "Giv mig det rummet, ack, giv mig
det för din skull!"
Då hon kom fram till deras nuvarande
bostad, såg hon två huvuden i fönstret.
Stackars hennes små! Hur skulle det gå för
dem, då hon snart inte orkade någonting
mera?
Nu sågo de henne. Hon nickade upp till
dem och försökte le mot dem, men sorgen
blev henne övermäktig, och när hon kom in,
sjönk hon ned på en stol och brast i gråt.
De små stodo rådlösa runt omkring henne.
De smekte hennes händer och talade till
henne, men hon hörde dem ej. Då började
lilla Signe sjunga, ty hon visste, att mamma
brukade bli glad, när hon sjöng. Det var
en liten sång, som hon lärt sig utantill, då
de en tid bodde på frälsningsarméns
här-berge. Hon sjöng på sitt barnsliga sätt:
"Tacka Herren varje dag,
Milt och gott är hans behag.
Skulle allting illa gå,
Tacka Gud ändå!
Tacka, tacka, tacka Gud ändå!"
Hon sjöng kören gång på gång. Mamma
skulle väl bli glad till slut, tänkte hon. Och
det gick, som lilla Signe hoppades, ty till
slut föll modern in med rösten ännu
skälvande av gråt: "Tacka Herren varje dag, Milt
och gott är hans behag." Så slöt hon
barnen i sin famn och viskade: "Ja, låtom oss
tacka Herren, ty han måste förbarma sig
över sina elända."
Ungefär vid samma tid som detta tilldrog
sig i det fattiga hemmet, suttit två herrar
(Forts, å sid. 246.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
