- Project Runeberg -  Barntidningen Senapskornet / Årgång 7 - 1917 /
246

(1917-1920)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 31 - 5 Aug. - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

246

BARNTIDNINGEN SENAPSKORNET 246-

på ett kafé och samspråkade. Just när de
reste sig upp för att gå, sade den ene av
dem: "Det var sant, du har väl inte
händelsevis något rum att hyra ut åt en fattig
familj? Det är en stackars kvinna, som varit
hem till oss några gånger, och i morgon
skulle hon visst bli vräkt från sin nuvarande
bostad."

"Nå, vad gör mannen?"

"Han är en stackare och bryr sig ej om
familjen på annat sätt, än att han ibland
kommer hem och misshandlar hustru och
barn. Men har du något rum, så skall jag
betala hyran för första kvartalet."

"Ja, jag har ett rum och kök ute vid
Hagalund, det kunna de ju få."

"Det var bra, då »fara vi ut och se på det
med detsamma, så kan-jag på samma gång
säga till familjen." —

Barnen hade gått till sängs, när det
knackade på dörren. Modern, som satt vid
symaskinen, gick för att öppna. Där stod en
herre, som hon väl kände. Han hade mänga
gånger förut hjälpt henne, då hon var i nöd.

"Har ni fått något rum ännu?" frågade
han.

"Nej, och i morgon är det sista dagen vi
få vara här."

"Kan ni följa med mig ut, så skola vi se
på ett rum, jag har droska här utanför?"

Ju närmare de kommo målet för sin färd,
desto underligare kände den fattiga kvinnan
sig till mods. Det var ju samma väg hon
gått förut i dag, och nu stannade vagnen just
utanför samma hus. De stego in, och det
var, som hon trott. Det rum, som hon
förut på dagen med sorg lämnat, det skulle
nu bliva hennes. Hon fick kontraktet med
sig. När hon åter satt i droskan, runnö
tårarna utför hennes kinder.

"Hur är det, är ni ledsen, eller tycker ni
om rummet?"

"Jo visst, men jag måste gråta i glädje
över att äga en så god Gud. För en stund
sedan sjöng min lilla flicka för att trösta
mig: "Tacka Herren varje dag, Milt och gott
är hans behag.’ Det var inte lätt för mig då
att stämma in i den sången, men huru
nådefull har dock ej Gud varit. Mitt hjärta är
överfullt av tacksamhet mot Herren och
även mot er, herr G., som varit hans
redskap."

På morgonen, när barnen vaknade, log
modern så glatt mot dem, att de genast frågade:
"Vad är det mamma? Har mamma fått
rum? Behöva vi inte kastas ut på gården?"

"Nej, nej, mina kära små. Vi ha fått
bostad, och nu skolen I skynda er upp och
hjälpa mamma att packa. Men först av allt
skola vi tillsammans tacka Herren, som hört
vår bön."

De små föllo på knä kring modern, och
innerligt och varmt tackade den fattiga
kvinnan Gud för hans underbara hjälp. Efter

bönen sjöngo de tillsammans: "Tacka
Herren varje dag, Milt och gott är hans behag."

Sedan började de packa ned sina saker,
och det var snart gjort. En säng, ett rankigt
bord, symaskinen o,ch ett par stolar var allt,
som fanns kvar; det andra hade vandrat till
pantlånaren. Och kläder ägde de ej mer, än
de hade på sig. Men i dag voro alla andra
bekymmer bannlysta för den stora glädjen,
att de ej i vinterkylan behövde gå på gatan.
Varmt och gott fingo de också, ty samma
vänlige herre hade låtit köra dit ett lass
ved samt en korg med mat.

Lilla Signe sjöng och trallade hela dagen
och lyste som ett solsken. Och när hon
sjungit igenom alla sina sånger, hittade hon
på själv och sjöng med ljudelig röst:
"Mamma ä’ gla’, Erik ä’ gla’, Ture ä’ gla’, och jag
ä’ gla’. Trallalallala!"

Men, när dagarna gingo, kommo bekymren
igen, icke just så mycket till barnen, men till
den stackars modern. Var skulle hon få
kläder åt dem? Vad skulle hon giva dem att
äta?

Vid den heliga jultiden är det, som om
änglasången mera vunne genklang i
människornas hjärtan. De bliva så varma till
sinnes, och de vilja lindra all den nöd de
kunna, ty annars kunna de ej vara riktigt glada
på Jesusbarnets dag.

På det fina Östermalm bodde tre unga
flickor. De hade genom den vänliga herr
G. hört talas om Signe, Erik och Ture, och
de kommo överens om att till julen söka
föra någon glädje till det fattiga hemmet.
Sålunda kom det sig, att modern och de tre
småttingarna, försedda med
spårvagnspengar och klädda i nya kläder från topp till tå,
på julaftonens eftermiddag voro på resa hem.
Modern hade också med sig en väl fylld
korg. I spårvagnen skrattade man och hade
roligt åt de små barnen, ty de Kvittrade som
små fågelungar och kunde omöjligt hålla sig
tysta. Ja, nog var det obeskrivligt roligt att
åka i spårvagn, men de önskade ändå nästan,
att de snart vore hemma, så att de riktigt
högt finge ge uttryck åt sin glädje.

Det var också ljudet av muntra
barnaröster, som mötte herr G. och hans vänliga
fru, då de fram på kvällen kommo åkande
för att även de se till sina fattiga vänner.

Lilla Signe hade alldeles erövrat fru G:s
hjärta och på hemvägen rörde sig samtalet
om de små.

"Stackars oskyldiga små, de voro så
glada och ha ej en aning om den svåra förlust,
som snart skall drabba dem", sade herr G.

"Ja, vad tycker du, Lars, om vi sedan
skulle ta lilla Signe till oss!" sade hans hustru.
"Våra egna barn äro ju nu vuxna, och en
sådan där liten yrhätta skulle föra glädje
och solsken in i hemmet."
’ "Vi skola tänka på det. Ännu torde väl
modern ha några månader kvar att leva."

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 19:19:47 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/senap/1917/0246.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free