Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 35 - 2 Sept. - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BARNTIDNINGEN SENAPSKORNET
3-25
När hon läste om missionärerna, som gä
ut till hednafolken för att giva dem
evangelium, då blev hon isynnerhet varm om
hjärtat. Med hänförelse läste hon om deras
strider och segrar, och med glatt hjärta
skickade hon sina gåvor.
Men en dag, när hon läste sin kära
missionstidning, fylldes hennes själ av
bedrövelse. Hon lät tidningen sjunka ned i knäet
och blickade tankfullt framför sig. Ack,
huru gärna hade hon ej velat följa med för
att deltaga i det härliga arbetet! Hennes
sinne var så varmt och hennes lust till
arbete så stark, och dock måste hon
överlämna allting åt andra. Hennes ögon fylldes
med tårar. Det var dock mycket, mycket
tungt att vara lam i benen.
Då föll hennes blick på de små
fiskarstugorna nere vid havsstranden, och ögonen
fingo åter glans och liv. Fanns det då ej
här hemma tillräckligt många stora och
små, som behövde evangelium? Kristna
voro de väl på sätt och vis dessa fiskare,
men måhända behövde de dock undervisas
om vägen till Gud och om huru viktigt det
är att vara funnen i Kristus Jesus.
Nu hade Anna förstått, vad hon kunde
göra, fastän hon var lam. Nu tillhörde
hennes kärlek hembygdens fiskarebefolkning,
och den vänskap, hon här förvärvade, var
tillräcklig att göra henne lycklig under hela
hennes liv.
Vilken förvåning det väckte hos
fiskarbarnen, när de hörde, att de nästa dag
skulle få komma upp i parken till den lama
fröken! Och så roligt det var att få sitta på
gräsmattan vid hennes fötter och höra
henne med sin vänliga stämma berätta om
Frälsaren och lära sig sjunga sånger om honom,
så att deras fäder hörde det ända nere vid
hamnen.
Barnen hade så mycket att berätta, när
de kommo hem, att mödrarna uppriktigt
gladdes, när även de inbjödos att någon
gång besöka fröken Gurney. Man blev snart
så förtrolig med henne, och det gick så lätt
att öppna sitt hjärta för henne — hon
förstod en så väl. Och hennes klara,
allvarliga ögon strålade av så mycken godhet.
Anna Gurney visste vad det ville säga att
lida, och därför kunde hon råda och hjälpa
som ingen annan.
Snart började hon också hålla små
bibelstunder för unga gossar. Dessa tyckte
egentligen ej så mycket om att sitta länge
stilla och voro i början något förlägna. Men
detta ändrade sig snart. Ty fröken
lyssnade så gärna till vad de berättade om fisket
och om vars och ens arbete för övrigt. Och
så blev man snart goda vänner. Mitt i de
livliga samtalen jförstod Anna att fläta in
goda lärdomar och allvarliga råd, och dessa
funno god jordmån bland åhörarna. Såsom
en mor talade hon till fiskargossarne, och
dessa glömde icke lätt, vad hon sågt dem.
De skulle måhända ej lyssnat med samma
intresse till en frisk människa. Men "den
lama frökens" bleka ansikte, som lyste av
en sådan stilla frid, utövade ett förunderligt
inflytande på dem.
Snart fanns där ingen nere i fiskläget,
som ej gladde sig, när fröken Gurneys
rullstol visade sig. Så snart betjänten rullade
den ned till stranden, kommo de väderbitna
ffiekarne fram till henne, gamla och unga,
med lika stor glädje. Allt måste man tala
med fröken om och få råd av henne. Och
om vid en storm befanns, att en fiskarbåt
ännu var ute på det upprörda havet, var hon
icke mindre orolig än fiskarhustrurna.
Det hände ibland, att stora fartyg ledo
skeppsbrott utanför kusten. Och om
stormen då var så stark, att fiskarbåtarna icke
vågade sig ut för att försöka rädda de
nödställda, då var sorgen stor på stranden. Och
mest av alla led fröken Gurney av detta.
En dag kommo fiskargossarna ilande hem
från en bibelstund hos henne. "Far, mor,
om ni visste, vad fröken har i sinnet!"
ropade de. "Hon tänker köpa en fullriggad
räddningsbåt — nu skall ingen
skeppsbruten mer behöva gå till botten härute".
Ett sådant jubel det var den dagen, när
båten kom! Alina Gurney själv tog
grundlig undervisning i räddningsväsendet till
sjös. Med sitt klara förstånd och till följe
av sin outtröttliga viljekraft satte hon sig
snart fullkomligt in i allt detta, så att hon
kunde leda sina fiskares räddningsarbete.
Så snart man sett eller hört nödsignaler
från sjön, syntes genast rullstolen på
stranden. Om det också var mitt i natten och
det värsta oväder rasade, fanns Anna
Gurney på platsen, och inga böner eller
föreställningar kunde förmå henne att vända om
hem. Först måste den siste vara räddad.
Endast betjänten, som sköt hennes rullstol,
anade, vilka smärtor hon ofta led, medan
hon med klar röst utdelade befallningar till
räddningsmanskapet. Och ville modet
sjunka hos hennes kära fiskare, då var det hon,
som med sina uppmuntrande ord satte fart
i arbetet.
Och när räddningsbåten till slut fört alla
l land, då var det Anna Gurneys
hjärtegläd-je att sörja för de skeppsbrutna. Så många
hon hade rum för, tog hon hem till sig, och
de andra fördelades på de vänliga fiskarne.
Och alla vårdades med så stor omsorg och
kärlek, att de engelska sjömännen brukade
säga: "Det lönar sig att lida skeppsbrott
vid ostkusten."
Och när det till sist behagade Gud att
kalla fröken Anna Gurney hem till sig i
hennes sextioförsta levnadsår, då var sorgen
stor i fiskarstugorna på stranden.
(D. L. M.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
