Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 39 - 30 Sept. - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
312
BARNTIDNINGEN SENAPSKORNET
kunde bränna Luter själv, brände han
i stället hans skrifter.
Wittenbergs innevånare blevo över
detta Tetzels förfarande så förargade,
att de samlade ihop ett stort antal
avskrifter av hans teser, buro dem till
torget, uppgjorde där en eld och brände
upp dem allesamman. Men Luter blev
mycket ledsen över, att folket på detta
sätt hämnades den skymf, han lidit av
Tetzel. Han önskade framför allt, att
frid och ordning skulle råda, Han skrev
även ett mycket ödmjukt brev till
påven Leo X och uttryckte sin djupa
vördnad och underdånighet för honom.
En av Lut ers bittraste ’fiender var
biskopen av Brandenburg. En vinter-
afton, då ban jämte några andra satt
omkring den sprakande eldbrasan, sade
han: "Mitt huvud skall icke vila i ro
förr, än jag gjort med Luter, såsom
jag nu gör med det trästycke, jag har
i min hand." Därefter kastade han
trädstycket i elden.
Långt mera obehag hade likväl
Luter av doktor Eck. Eck var en
mycket lärd man och hade förut varit
Luters vän, men nu skrev ban mot honom
och stämplade honom såsom en
förhatlig kättare och avskyvärd människa.
(Bprts.)
1 .KBfl
fèöstcn är kommen,
Nu suckar vinden kall och tung
bland gula blad och bleknad ljung.
Så segerrik syns hösten tåga,
Och spåren hans i purpur låga. _
Ack, sommarns fägring flyr sin kos!
Snart ligger vissnad varje ros.
Men än i kulen, stormig höst
jag njuter av naturens röst.
Du kära Höganlid mig drager
och sinnet tjusar och intager.
Med saknad tänker jag därpå:
Snart blir för kallt hit ut att gå.
Av vemod togs mitt sinne fatt,
då solens stråle kom sä glatt.
Den smög sig fram bland trädens stammar,
och över killiens krön den flammar,
så att dess mjuka matta grön
nu skimrar som i vårdag skön.
En liten sångare ock har
bland träd och buskar glömt sig kvar.
På berget drömmande jag sitter
och lyssnar till hans glada kvitter.
Ja, sjung och jubla, lilla vän!
Din ton jag känner väl igen.
Den minner mig om sommarns dar,
då här så mången gång du har
med dina friska drillar sköna
konsert mig givit i det gröna.
Vid morgonsolens första sken
ilu sjöng — men ock i kvällen sen.
Min gode Gud, dig vare tack!
Må rum ej mer jag ha för ack
men sjunga glatt min enkla visa
och dig med ord och vandel prisa
för din barmhärtighet mot mig,
för vård och skydd på livets stig,
För nåd i Jesu dyra namn,
för ståndigt öppen fadersfamn,
för Andens ledning under färden,
för ordets ljus i mörka världen,
för tröst och kraft i nödens stund.
för frid pä blodets fasta grund.
Ida C.
Tryckt på, Norrköpings Tidningars Tryckeri - 1917.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
