Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 50 - 16 Dec. - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
326
BARNTIDNINGEN SENAPSKORNET 3-25
friska rörelsen över snöhöljda vägar,
ski-dande i Karls spår.
Men om kvällen, då granen strålade och
syskonen jublade över de små gåvor, Anna
i sista minuten hittat på åt dem, då ville
åter det gamla missmodet smyga sig över
Anna. Det var så ledsamt att icke få en
enda liten julklapp, ledsammast ändå, att
far var så sjuk.
Men lilla Ruth bad så bevekande:
"Anna, sjung med oss en julpsalm, såsom
mamma brukade."
Och Anna sjöng:
"Du ädla gäst, välkommen var!
Ej syndare försmått du har,
Du kommer i min nöd till mig,"
Sången avbröts. Någon knackade på
dörren, och då Anna öppnade stack
brevbäraren in ett brev. Anna öpnade brevet, och
då hon ögnat igenom det, brast hon ut 1
tårar.
"Varför gråter du", frågade syskonen
förskräckta, "är far död?"
"Nej, nej, jag gråter av glädje", snyftade
Anna och slog sin arm både om Karl och
Ruth — "mamma skriver, att pappa är så
frisk, att de nu kunna tänka på att
återvända hem 1 nästa vecka; Gud har hört vår
bön!"
Och där stod vidare i brevet, att
pängar-na gått så åt under pappas sjukdom, att
mamma nu icke kunde sända någon
julklapp åt sina kära barn, men hon var viss
om, att de alla tillsamman skulle glädjas åt
Guds stora outsägliga julgåva och tacka
honom för hjälpen i nöden.
"Ja, ja", jublade småsyskonen, och Anna
tänkte, lycklig och glad: "Så fick jag ändå
en julklapp så skön och stor, pappa frisk!
O, Gud vare lov. Och tack och ära ske min
Frälsare, som vet råd för allt och gör
under ännu i denna dag!"
Ellida.
En jul i vildmarken.
Forts.
"Hurra! Nu ä’ vi snart i guldlandet!
Det ska bli andra grejor än där borta 1
Sverige, fattiglapparnes förlovade land",
avbröt han sin blivande svågers ord. Han
lät förstå att han inte var hågad att
avhöra hans "moralpredikningar". Fadern
vände på huvudet och fäste de svårmodiga
ögonen på sonen.
"Säg inte ett ont ord om vårt gamla
Sverige, du Ring! Det har fött bättre karlar
än både dig och mig... En ska inte tala
illa cm den som fött en..."
"Och sen gör som somliga kattor, äter
upp sina egna ungar", sade pojken med ett
cyniskt skratt.
"Fy då, Ring! Du gör det du får ångra",
sade syster Lotten ogillande.
"Ångra att en talar sanning... Tycker
du bättre om att jag ljuger och smickrar
— så kör för det då!"
Lotten suckade. När skulle väl bror
Ring lära sig livets rätta läxa?
■v
-1-
Höstdagen var dyster med köld och
hällande regn. Mödosamt arbetade sig
karavanen, bestående av fyra vagnar, vardera
dragen av sex par oxar, fram på uppblötta, ofta
nästan obanade färdvägar, genom öde
prä-rier och ökenartade vildmarker. Och dystra
voro ansiktena, som ur de hiskliga
vagnarna blickade ut över ödsliga, oöverskådliga
regndruckna nejder. Allt, vägens längd,
kölden, regnet, vagnarnas skakningar och
faran av att vältas i smutsen eller i något
bråddjup tedde sig som en enda stor
hopplöshet.
Men ett hopp fanns ändå liksom en
löftesstjärna i fjärran. Långt, långt där
borta i västern voro de väntade av den
lilla svenska kolonien, som redan några år
varit bofast där och "hade det bra", och
som gått i författning att skaffa land åt de
kommande.
Dessa kunde då ej, som våra nutida
emigranter, resa på den ryktbara Pacificbanan,
på grund av att denna bana icke fanns på
den tiden. Därför måste resan göras med
hyrda vagnar, dragna av oxar.
I teten redo Erland, Lottens trolovade,
och Ring på var sin häst, som de köpt
under vägen. Därefter kommo vagnarna 1
buktande rad. Det dystra tåget gled sakta
sin väg, slingrande mellan kala berg,
steniga vildmarker och sumpiga dälder framåt.
Här mötte dem en flod, starkt uppsvälld
av det ösande regnet, och där fanns ingen
annan möjlighet än att ge sig ut i vattnet
med hästar, oxar och vagnar. Det var en
stygg färd. Oxarna spjärnade emot av alla
krafter och ville på intet vis vada över
floden. Men hugg och slag regnade i kapp
med störtskuren över de stackars skrämda
djuren, och de måste, trots sin tydligt
ådagalagda opposition.
Allting går, fast det går på sitt vis. Och
då hela tåget var lyckligt över, utan något
missöde, gick en lättnadens suck genom
skaran och en lovsång uppstämdes av både
kraftiga, frimodiga och svaga, skälvande
röster.
Fader Nils Segorson var tyst och fåordig
som förut. Honom hade längtan efter det
övergivna hemmet i Värmlands härliga
skogsbygd gripit djupt i själen. Han
kände sig som ett rotryckt träd, vräkt av stor-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
