Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 51 - 23 Dec. - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
326
BARNTIDNINGEN SENAPSKORNET 3-25
Kitti, som kommo att hämta de förkomna,
och glädjen blev stor å ömse sidor. Man
hade varit ute och sökt efter dem hela
julnatten, och herrn och frun voro utom sig
av förtvivlan.
"Adjö, adjö! Vi komma snart igen!"
ropade de små, när släden svängde om
stugu-knuten.
Hemma blev glädjen så stor, att bannorna
glömdes.
"Barn, barn, var har ni varit?" ropade
modern blott.
"Vi ha varit vid "himmelens port" — och
— vet du mamma — det är bättre att vara
fattig med Gud, än rik utan Gud", sade lilla
Aina.
Betty.
C3ZSO
Jag törs inte.
Några pojkar stodo på gatan
utanför ett stort apotek ock kastade snöboll
på varandra. I en olycklig stund
kastade den minste av pojkarna en
snöboll, så att den med vinande fart gick
igenom apotekets stora skyltfönster.
"Å, så ond gubben Kjellberg skall
bli. Spring din väg, Edvard, vi ska’
inte skvallra. Skynda dig och spring!
— Jag kan inte, viskade ban
gråtande.
— Spring, säger jag, nu kommer
■han ! Din tok, varför springer du inte?
Mig skulle han då rakt inte få fatt i!
— Nej, jag kan inte springa, snyft
tade Edvard förtvivlad.
— Usch, vad du är dum ! Nu får
han tag i honom. Gärna för mig, jag
har gjort, vad jag kunnat.
Dörren öppnades, oeb ett vredgat
ansikte visade sig.
— Yem var det, som gjorde det?
kom det som en åskskräll.
— Vem gjorde det, säger jag?
ropade han än en gång, då han inte
genast fick svar.
Den lille darrande stackaren smög
sig närmare och såg upp i det
förbittrade ansiktet.
— Det var jag —
— Och det törs du tala om?
— Jag törs inte ljuga, snyftade
gossen.
Svaret kom så oväntat, att den
vredgade mannen bara blev stående och
med största häpnad såg på gossen.
Han såg förskräckelsen i de tårfyllda
ögonen, men han såg också
sanningens heliga mod, och hans hjärta blev
med ens så förunderligt milt.
— Vad heter du, min gosse ?
— Edvard Hansson. Å, vad kan
jag göra för att betala er? Jag vill
göra vad som helst, bara, mor slipper
att betala. Hon har inga pengar —
far är död.
— Vill du hålla trottoaren ren åt
mig i vinter?
Edvards ansikte lyste, då han
svarade :
-— Ja, hela, vintern. Jag vill skotta
snö och göra allt, som behövs.
— Det är bra. Vet. du, varför jag
låter dig komma undan så lätt? Jo,
därför att du inte tordes ljuga. Jag
tycker om barn och stora människor,
som alltid tala sanning, även om de
kunna få obehag av det. När den
första snön faller, låt se då, att du
kommer!
— Ja, det skall jag.
— Och vi ska hjälpa honom! ropade
plötsligt ett halvt dussin kraftiga
gossröster, och apotekaren gick in
följd av tre väldiga hurrarop — för
honom själv och för gossen, som icke
tordes springa sin väg.
En jul i vildmarken.
Forts.
Och då de ursinnigt anföllos av en
rasande oxe, voro de nära att få sätta
livet till. Rings häst stegrade sig och
kastade sin ryttare till marken samt
galopperade bort från alltihop och den stackars
jägaren måste springa tills han av
överansträngning stupade och var nära att nås av
sin förföljare, då denne stöp för en
välrik-tad kula. Men Ring låg medvetslös och
blödde ur ett djupt sår i huvudet, då han
lyftades på ett par starka armar och bars in i
en indians wigwam. Där vårdades han på
de ömmaste av sin räddare. När han
vaknade till medvetande, fann han sig liggande
på en bädd av hudar med förbundet huvud.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
