Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 51 - 23 Dec. - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
392
BARNTIDNINGEN SENAPSKORNET’
under tårar bett honom komma till hennes
gosse, vilken hade fallit utför en trappa och
skadat sig så illa, att skyndsam hjälp vore
av nöden.
"Låt käringen lipa, och stanna du hos
oss. Och skulle ungen stryka med, så finns
det ju flera av den sorten, ha, ha, ha",
skrattade en liten rödbrusig herre, i det han grep
tag i doktorns arm. — "Min plikt som
läkare kallar mig, och om världen än vore full
av små onyttiga ungar, skall jag dock göra
allt för att rädda en av dem i natt.
Lycka till en trevlig fortsättning på det
för mig avbrutna nöjet! Gott nytt år,
bröder!"
"Gott nytt år, Lovell, du den
plikttrognaste av alla Eskulopie söner!"
Utkommen på den nästan folktomma
gatan skyndade lian åstad enligt den uppgivna
adressen till stadens utkant, till de
fattigaste kvarteren, vars små, osunda kyffen voro
alltför välbekanta för den unge läkaren.
Just då han’ passerat förbi kyrkan, tonade
det betydelsefulla tolvslaget stilla och
högtidligt ut över den lugna, tysta staden.
Den ensamme vandraren avtog sin hatt,
ehuru han väl icke gjorde det för att i årets
första stund uppsända en bön till alla tiders
Herre. Nej, det var för att svalka den heta
pannan och de glödande kinderna. Men
huru det var, rann honom i minnet några
ord, som påminde om hans barndom,
om hur han då mer än en nyårsafton suttit
på mormors knä vid det öppnade fönstret
och lyssnat pä tolvslaget från den vita
sockenkyrkans torn. Då hade mormor knäppt
sina vissnade händer; och han hade också
slutit de små, rörliga fingrarna, då hon hade
vid en stilla böjning på huvudet bedit: "Giv,
o Jesus, fröjd och lycka, ett nytt år går åter
in!" Då hade lille Harald upprepat samma
ord och nickat med sitt lilla svartlockiga
huvud, så hade mormor dragit honom tätt
till sitt bröst och sen — sen mindes inte
Harald mer. Klockklangen från den vita
kyrkans torn ringde nu över mormors
snöhöljda grav, över hennes och över så många
andras, som stått honom nära i livet. Själv
befann han sig långt borta från sin
barndoms bygd, borta från sin barndoms
inskränkta begrepp och enfaldiga tro, han var
frigjord nu, frigjord från allt det där trånga,
ensidiga, som lade band på den
uppåtsträvande anden. Han levde för sitt kall, för sina
medmänniskor och sig själv.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
