- Project Runeberg -  Barntidningen Senapskornet / Årgång 7 - 1917 /
415

(1917-1920)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 52 - 30 Dec. - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

326 BARNTIDNINGEN SENAPSKORNET

3-25

sitter förstås oöh tungusar på sitt rum".

"Jag vill han skall vara med och ta
sig ett glas", lät diet från annat håll.
"Gå efter honom, Spetskula!"

Den, som talat sist, var majoren. En
hedersman för resten.

Spetskula hade aldrig kunnat med Z.
Ända sedan denne kom in vid
regementet, hade han varit kitslig vid honom.
Ooh just denne skulle nu framföra
ordern.

Inom ett par minuter stod han i Z:s
rum.

"Majoren iböfaller, att du skall gå
ned till kamraterna i mässen", sade han
kort oöh bestämt.

"Har majoren något i tjänsten att
befalla?"

"Nej!"

"Vad önskar majoren då?"

"Att du skall gå ned ocli supa med
kamraterna.’’

Han var alltid rätt på sak, Spetskula.

"Hälsa majoren, att sådana order
lyder jag ej."

Spetskula stod som fallen från
skyarna. Han trodde knappast sina öron.

"Lyder du inte, vad majoren
befaller?" sade han.

"Jo, i tjänsten, men inte i detta fall."

"Ooh detta vill du, att jag skall
framföra till majoren?"

"Ja!"

Spetskula kunde ha genomborrat den
unge underlöjtnanten med sin blick. Så
skarp var den. Vad skulle nu bli av?

Han gick fram till Z., slog honom på
axeln.

"Du har min högaktning", sade han.
Gjorde helt om och gick.

Nästa dag träffade Z. majoren.

"Löjtnanten kom ej, när jag sände
bud elfter löjtnanten i går."

"Nej, herr major. Och orsaken vet
majoren förut."

Majoren såg vänligt på den unge
mannen.

"Löjtnanten gjorde alldeles rätt",
sade han. "Jag önskar, att de gjorde jså
allesamman."

Strax därpå träffade Z.
bataljonsläkaren.

"Du lydde ej order i går du", sade
doktorn — en grobian, men i grunden
rätt välvillig.

"Du ar en–-läsare", utlät sig

doktorn. "Men du är konsekvent. Och
det respekterar jag."

Att Spetskula och Z. efter denna
tilldragelse blevo de bästa vänner, behöver
jag knappast tala om. I majoren fick
han en vän för livet.

Överste E. Melander i T. V.

C2ZSO

En ny års vaka.

Forts.

Läkaren, som såg, att gossens oro
förvärrade plågorna, sökte på alla sätt lugna
honom men förgäves. Han sökte resa sig och
pekade med handen, under det han ropade:
"Där är ju ingen julgran, inga ljus och
ingen sång. Tänd då de stora granarna och
sjung för mig!"

Då fick doktorn ett infall. Om han skulle
tända de halvbrända ljusstumparna i den
lilla granbusken, som stod i ett hörn. Sagt
och gjort. Han lyfte fram den till sängen
och tände de små*ljusen samt tog även ett
par större ljus, vilka i ett par blå ljusstakar
hade sin plats på fönsterbrädet, och
placerade dem på det lilla bordet vid sängen samt
tände även dem. "Är det bra nu, Ragnar?"
frågade han. — "Ä!. Se granen, se ljusen!
Jag hör ingen sång, sjung för mig!"

Doktorn strök med handen över pannan.
Skulle lian nu också sjunga för sina
patienter? Det hade då aldrig någon av dem
begärt förr. Men vad var att göra, den sjuke
måste lugnas? Han reste sig och blev varse
en liten bokhylla, på vilken han snart
letade fram ett par sångböcker och en
psalmbok. Efter några ögonblicks villrådigt
sökande fann han i den senare något, som
han tycktes taga för gott. Han satte sig åter
vid sängen samt började med klar och
välljudande stämma sjunga: "Giv, o Jesus,
fröjd och lycka!" Gossens ögon vidgades,
och läpparna öppnades, som om han med
hela sin varelse ville lyssna till varje ton.
Och när det sista ljudet av sången
förklingat, sjönk han trött tillbaka och slöt ögonen,
under det han viskade: "Så skönt de
sjöngo, jag fick ändå vara med."

Doktor Lovell lade ihop boken och ett
leende drog över.hans anlete. De skulle ha
sett honom nu, hans muntra stallbröder, de

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 19:19:47 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/senap/1917/0415.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free