Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 52 - 30 Dec. - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
416
BARNTIDNINGEN S^fNTAPSKORNET
skulle sett honom 1 den eleganta
sällskapsdräkten, vid vilken doften av vin och
cigarrer ännu lådde, sittande i det torvtiga
rummet vid den lilla grannt utstyrda julgranen,
med ena armen omfattande den skadade
gossen, medan han med samma röst, som så ofta
lånat sig åt lustiga visor, sjöng den
allvarliga psalmen — hans mormors psalm, hans
barndoms psalm.
Nere på gatan hördes rullandet av en
vagn. Gossens mor kom in, och med
förenade ansträngningar lyckades det d.em att,
utan alltför stora smärtor för den skadade,
bära honom ned till vagnen, och så bar det
av mot sjukhuset, mot operationssalen.
Då den sena morgonen grytt och läkaren
gjorde ronden till de många bäddarna i
sjuksalarna, dröjde han länge vid en säng,
där ett litet blekt huvud så trött vilade mot
kudden, och där två mörka ögon med matta,
men fullt rediga blickar sågo upp mot
honom.
"Hur mår du, lille Ragnar?"
"Jag slog mig så hårt, men nu är det
bättre. De sjöngo så vackert i natt."
"Var nu riktigt lugn, så skall du få det
så bra på alla sätt, och varje söndag skall
man sjunga för dig!"
"Du lille stackare", fortsatte doktorn för
sig själv, "om du får komma ut härifrån, då
midsommarsolen lyser, så må du skatta dig
lycklig, men allt, som kan göras, skall bli
gjort, för att du ej som en stackars
krympling skall behöva släpa dig fram på två
kryckor."
Och doktor Lovell gjorde verkligen allt,
som "göras kunde" för sin lille patient, och
han fann sina bemödanden krönta med
framgång. Säkert men långsamt blevo skadorna
läkta, och den sjukes krafter återvände.
Men i den unge läkarens själ hade den
ensamma nyårsvakan vid den lilles plågoläger
väckt till liv något, som han trott vara dött
för länge sedan, något, vars förekomst han
bestämt skulle hava förnekat, emedan han
icke ens för sig själv ville erkänna
motsatsen: en innerlig, för varje dag starkare
längtan att återfå den enkla tro, som gjort
hans barndom så lycklig, den tro, som han
likt så många andra förlorat, då han börjat
dricka djupt ur kunskapens bägare.
Att ban ofrivilligt tvingats att spela
"religiös sångare", log han i början ofta åt,
men så började det då och då komma en
tanke på, att det kanske i den kristna tron
fanns något, som åt lians på djupet
fridlösa ande kunde skänka samma tro, som
sångens toner bringade det sjuka barnet.
Och så en afton hände det märkvärdiga,
att doktor Lovell gav ett nekande svar pà
inbjudningen till en glad fest och i stället
stängde sig inne i sina enskilda rum och
lade fram sin bibel samt började med intres-
se läsa den, och denna ensamma
studiestund blev icke den sista. Det var
förvånande, vad den gamla boken hade
mycket att säga. För varje läge i livet hade den
något råd att ge, någon tröst och något hopp
att skänka.
Kanske dessa fantaster, dessa troende
dock voro de som utvalt den bästa delen,
kanske den fattiga, okunniga kvinnan och
hennes lille, svage gosse voro rikare och
lyckligare än han, den ansedde läkaren,
den lärde mannen.
Det blev tänkande, grubbel, kamp och
strid. Men hur vanskligt det är för en
svag människa att ge sig i strid med den
Allsmäktige, fick även han erfara, då han
gripande efter Frälsarehanden ur djupen
ropade: "Jag släpper dig icke, med mindre
du välsignar mig".
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
