Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 6 - 8 Febr. - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
48 "
BARNTIDNINGEN SENAPSKORNET
Maude själv var, fastän på olika sätt, till
sitt yttre lika intagande som
styvmodern, men hön visste intet därom.
Om slottsherrn själv är icke mycket att
säga. Han var typen av en äkta skotsk
gentleman för sin tid, blott mera bildad
och mera ridderlig än de flesta, en öm
make och son samt en kärleksfull fader
för sina barn.’ Därtill ansågs han för en
mycket gudfruktig man. Hans sons
lärare var tillika huspredikant på slottet,
bönestunder och fastedagar iakttogos
med stor sorgfällighet, och krucifixet
saknades icke över bönepallen.
Vid tiden för vår berättelse hade
Maude vistats omkring ett år hos sin
moders anhöriga i England, icke långt
från York, men väntades nu inom loppet
av några veckor tillbaka till hemmet.
Under hennes bortovaro hade den lilla
systern skådat dagens ljus, men glädjen
häröver hade något fördunklats av oron
över Davies försvagade hälsa. En ofta
återkommande smärta i sidan, åtföljd av
en ständig hackhosta, tydde på samma
förrädiska sjukdom, som hade ändat
hans moders liv.
För egen d-el ville han dock icke fästa
minsta uppmärksameht härvid. Han log
åt föräldrarnas oro, på samma gång han
yttrade sin förundran över att icke
kunna springa eller rida såsom förr samt
över den sällsamma trötthet, vilken kom
honom att för ett eller annat ögonblick
känna livet som en tung, tung börda.
Så var förhållandet just den afton, om
vilken vi tala. Efter att en stund, med
lilla syster på armen, hava jagat Rover
kring borggården, kände han sig så
trött, att han skyndade in och kastade
sig ned på en soffa. Kinderna glödde,
och han andades med svårighet. Plågad
av tystnaden omkring sig, ställde han
sig vid fönstret och bUckade ut; dimman
hade blivit ännu tätare och insvepte alla
föremål i en mörk slöja. Gossen
försjönk i tankar. Svävade icke en lika
mörk och kylig slöja över hans framtid,
hindrande honom att se ett enda steg
framför sig? Månne han verkligen
skulle dö? Kunde det vara möj’igt? Det var
första gången denna tanke fick insteg
hos honom. Han hade föregående afton
hört slottskapellanen yttra till hans
fader: "Vi få icke förgäta, att herr
Davies moder dött av lungsot." Vad —
skulle denna stickande smärta och denna
torra hosta förebåda lungsot? Nå väl — om
han måste dö — vad skulle sedan följa?
— Gossen ryggade tillbaka vid blotta
antydningen och vågade icke fullfölja den.
Han gjorde korstecknet och mumlade
mellan tänderna: "Heliga Guds moder,
fräls mig." Därefter tillade han, talande
för sig själv: "Om jag blott visste — men
det är allt så mörkt så ovisst, så
beslöjat. Det tillkommande liknar dimman
här utanför; Allt är mörkt."
I nästa ögonblick förjagades åter dessa
dystra tankar, då Davie hörde sin fader
vända tillbaka från jakten och med sina
följeslagare rida över vindbron.
Glömmande trötthet, smärta och allt, stod han
med ett raskt språng ute på gården,
strykande de svettiga hästarna och
ivrigt spörjande, huru det gått med
falkarna. Det kalla höstregnet föll tätt på
gossens obetäckta huvud. I detsamma lades
en hand på hans skuldra, och Thomas
Godwin yttrade förebrående: "Herr
Da-vei, ni gjorde bättre att hålla er inne en
sådan afton som denna. Er panna
bränner het; låtom oss skynda in."
Gossen ryckte otåligt till: "Än sedan?
Tror ni, jag är en flicka, som är rädd för
litet regn? Fader, säg, får jag icke
stanna? Vilken präktig soldat jag måtte
bliva, om jag skall stängas in på slottet,
var dag solen icke skiner."
Slottsherrn kastade en blick på gossen.
Väl såg han, att kinderna glödde och att
ögonen lyste av en besynnerlig glans,
men den härdade riddaren visste icke,
vad sjukdom ville säga, och ansåg både
lärarens och styvmoderns fruktan för
Davies hälsa såsom överdriven.
"Sir Thomas", svarade han därför, "vi
kunna icke stänga in gossen för en
regnskur, han ser ju frisk ut och har god
färg. Sitt upp på "Roy", Davie, och rid
bort med honom", och innan ordet var
uttalat, hade gossen kastat sig upp på
hästen och red bort i fullt språng.
Thomas Godwin tog ett steg närmare
och yttrade med orolig uppsyn: "Ni vet
icke vad ni gör, när ni tillåter herr Davie
handla så. Jag klagar icke över min
till-bakasatta värdighet såsom lärare, ehuru
jag tror det vore gott att upprätthålla
den, men jag fruktar i sanning, att min
unge herres hälsa är svårare angripen,
än ni anar."
Forts.
i i
Tryckt på. NTorrköpings Tidningars Tryckeri - 1920
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
