Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 7 - 15 Febr. - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BARNTIDNINGEN ’SENAPSKORNET .59
fadern, som för ögonblicket blivit något
uppskrämd, lugnade sig åter, sägande:
"Det är ingenting, blott en övergående
svindel."
"Jag fruktar det är något vida
allvarsammare", avbröt honom Miretown.
"Någon läkare borde se honom. Det kan
icke vara rätt att lämna en sådan hosta
utan uppmärksamhet. Lyd mitt råd och
skicka Davie till St. Andrews till den
främande läkaren, Paul Crawer. Alla
människor berömma hans skicklighet,
kanske skall han vara i stånd att rädda
den stackars gossen."
"Rädda gossen" — utbrast greven med
uttryck av den yttersta häpnad. "Rädda
gossen? — Vad menar du? Tror du
någon fara vara för handen? Och tror Ge,
att jag i så fall skulle spara något för att
skaffa honom de yppersta läkare i
Skottland eller Frankrike? Men nej, jag kan
icke tro, att här är någon fara! Gossen
ser icke fullt så stark ut, som han gjort
förr, men sådant händer lätt vid den
åldern. Emellertid skall han åtfölja mig »
morgon till St. Andrews, och vi skola se
till, vad den där främlingen kan göra.
Han är från Böhmen eller hur?
"Ja, han kom hit! över för två år sedan
och har de bästa intyg från universitetet
i Prag."
"Vad förmådde honom att komma
hit-över?"
Den unge mannen höjde på axlarna.
"Vem vet", sade han. "Måhända var
det lust för ombyte och äventyr. Men
vad orsaken än må hava varit, omtalas
han såsom en man av lärdom och högt
värde. Studenterna vid universitetet
umgås gärna med honom."
"Har du sammanträffat med honom?"
Ett sällsamt uttryck av förvirring
återspeglade sig i ynglingens anlete, då han
svarade: "Ja, flera gånger, men icke
såsom läkare." ■
"Välan, saken är då avgjord: Jag far
i morgon till St. Andrews och tar Davie
med mig."
Men knappt hade dessa ord gått över
grevens läpnar, förr än dörren öppnades
och sir Thomas Godwin inträdde,
sägande:
"Herr Davie är mycket sjuk. Ett
blodkärl har sprungit. Vi måste genast hava
läkarehjälp."
Icke ett ögonblick var att förlora.
Greven befallde frnm den snabbaste
hästen i stallet med tillsäselse, att man
genast skulle hämta den böhmisk© läkaren,
Paul Crawer.
"Låt mig hämta honom", utbrast
Wilhelm Miretown, "jag vet var han bor, och
var säker, att jag icke skall förlora tiden
på vägen." Utan att invänta ett svar satt
han redan till häst, och i nästa ögonblick
hade han försvunnit.
Vid midnatt satt Paul Crawer vid den
unge lörd Dunmores sjukbädd. Ett tungt
moln vilade över hela slottet, ty alla
älskade den glade, hurtige gossen, och alla
visste nu, att han låg vid gravens rand.
Oron steg allt högre, och ingen kände,
mer än till namnet, Honom, som allena
kunde säga till havet och vinden: "Tig
och var stilla,"
TREDJE KAPITLET.
Timmarna skredo långsamt. Månne
livet eller döden skulle segra? "Heliga
Guds moder", bad fadern, "låt honom
blott leva och rika gåvor skola tillfalla
dig." "Heliga jungfru", suckade
grevinnan Louise, "skona gossen, och den nästa
dotter jag erhåller skall helgas åt dig."
"Heliga Maria, hör våra böner",
upprepade slottskapellanen, "och återskänk
livet åt detta barn, för den kärleks skull
du har till dig egen Son." Man anropade
ivrigt helgonens förböner; synnerligen
vände man sig till St. Andreas,
Under allt detta satt den främmande
läkaren tyst. Han hade använt de
läkemedel, han ansåg nyttiga, och väntade
nu stillatigande verkningarna därav.
Ett par gånger böjde han huvudet liksom
till bön, och en uppmärksam betraktare
skulle hava sett läpparna röra sig. Ett
stort krucifix sattes vid foten av sängen,
på det gossens blick i fall den ännu en
gång öppnades på jorden, skulle först av
allt möta detta. En mörk skugga
överfor läkarens ansikte vid åsynen härav.
"Månne han väl är en man utan all
gudsfruktan", frågade grevinnan sig själv.
Hon kunde dock knappast tro det, ty pä
grevens ängsliga frågor hade han strax
vid sitt inträde svarat belt öppet:
"Symptomerna äro allvarsamma, men
tillståndet är dock icke hopplöst, ocli med
Guds hjälp kan den sjuke ännu
tillfriskna. Han liar ungdomskraften på sin
sida. Vi kunna blott använda de medel,
som stå oss till buds, och för övrigt
lämna honom i Herrens hand." Kunde väl
den man, som talade så, vara en gudlös
föraktare? Orden klingade sällsamt,
men måhända var det en följd av det
främmande utalet.
Dagen började gry; den första svaga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
