Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 8 - 22 Febr. - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
58
BARNTIDNINGEN SENAPSKORNET
honom i cellen utan både vakt och
vapen och vistades hos honom, så
mycket lagen tillät. Nordlunds
hemska sinnelag och fruktansvärda
våldsdåd kunde icke sEcka
kärlekens eld i modershjärtat eller hindra
dess våldsamma rörelse för den
olycklige sonen.
Även Herren talar om en sådan
kärlekens rörelse. Han liknar
Israel vid en förfallen son, som
synden präglat, men när han ändå
känner igen honom, utbrister i glädje
över att han är igenkommen. Han
säger: "Är icke Efraim mitt
älskliga barn och min käre son? Jag
kommer nu ihåg, vad jag har talat
med honom; därför brister mig mitt
hjärta för hans skull, att jag
måste förbarma mig över lionom. Här
säger Herren, att Efraims synd med
dess följe: armod, nöd och lidande
rörde Herren, så att hans hjärta
brast av förbarmande.
Vid ett annat tillfälle ställer han
sig åter så som om han vore rådvill
om vad han skulle göra. Han säger:
Vad skall jag göra med dig, Efraim ?
Hur skall jag tillpynta dig, Juda?
Skall jag ieke göra med dig såsom
jag gjorde med Sebain och
tillpynta dig såsom Adama (Sodom
och Gomorra). Men mitt hjärta
har ett annat sinne, att jag icke vill
göra efter min grymma vrede.
Luther såg på denna faderliga
rörelse, då lian lade i Fadrens mun
dessa ord:
"Till ende Sonen sade ’han:
Jag måste mig förbarma,
far ned uti det syndaiand
och lös de fångar arma
av deras synd och ’stora nöd.
fräls dem ifrån en evig död
och ’låt dem med dig leva."
Och Jesus visar, hur djupt
fadershjärtat rördes av barnens nöd, då
han icke skonade sin egen Son utan
gav ut honom för oss alla (Rom.
8: 32); vi minnas alla de bekanta
orden, vilka vi dock aldrig kunna
nog beakta; han säger: "Så älskade
Gud världen, att han utgav sin
enfödde Son, på det att var och en
som tror på honom, icke må förgås
utan hava evigt liv". Joh. 3: 16.
Men rördes Gud så djupt av de
avfälliga barnens nöd, så rördes lian
icke mindre av tillfredsställelse och
välbehag över det offer och den
gåva, som kunde upprätta de fallna
och igenlösa de under lagens
döds-och förbannelsedom liggande
brottslingarna.
Vi hava här förut erinrat, att de
förebildande offren icke kunde
borttaga synder. Men Gud, som befallt
dem, såg i dessa den eviga urbilden
och den kommande motbilden,
därför kunde lian se offren med ett
särskilt välbehag. Om lukten från
Noas offer står det, att den var
välbehaglig för Herren. Härom läsa
vi: "Och Noa byggde ett altare åt
Herren och tog av alla rena fåglar
och offrade brännoffer på altaret.
När då Herren kände den
välbehagliga lukten, sade han vid sig själv:
Jag skall härefter icke mer
förbanna marken för människans skull,
eftersom ju människans hjärtas
uppsåt är ont allt ifrån ungdomen. Och
jag skall härefter icke mer dräpa allt
levande, såsom jag nu har gjort."
1 Mos: 8: 20, 21.
Det var ingen ringa
tillfredsställelse, som Gud kände vid röken av
dessa offerdjur, då han betygar, att
han icke mer skulle förbanna
marken för människans skull. Från
människan kände han ingen
välbe-haglig lukt. Han säger, att hennes
hjärtas uppsåt är ont allt ifrån
ungdomen. Men offerröken från de
rena fåglarna övervägde den
vederstyggliga lukten från människan. —
Forts.
CSS3
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
