- Project Runeberg -  Barntidningen Senapskornet / Årgång 10 - 1920 /
80

(1917-1920)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 10 - 7 Mars - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

80

BARNTIDNINGEN .SENAPSKORNET

dag. För den sjuka kroppen kunde han
blott bereda någon lindring i plågorna,
men de ord, han talat om Jesus, kastade
ett vänligt ljus över den mörka dal, den
döende hade att genomvandra.

Redan nästa nätt kom dödsbudet till
henne. "Jag fruktar mig för intet ont",
viskade hon, "ty Han är med mig, Jacob,
säg doktorn, att jag skall vara med Jesus
för evigt. Hans blod har renat mig av
alla synder."

Besöket hos den fattiga kvinnan hade
varit vederkvickande för de nunge
läkarens eget hjärta. Han säg däri en
uppmuntran till fortsatt arbete på den
beträdda banan. De frön, <Resby utsått,
buro här sin frukt, långt efter det
såningsmannen själv hade upphört att
verka. Och hade han genom sitt
evangeliska vittnesbörd vunnit blott denn&
enda själ, så hade han ju icke förgäves
offrat sitt liv i sin Mästares tjänst.
"Lycklige Résby", tänkte Paul Crawer,
"du var trofast intill dödèn, och din är nu
livets ovanskliga krona."

När doktorn en timma senare inträdde
i sitt hem i staden, fann han unge
Miretown väntande på sig. De hälsade
hjärtligt pä varandra, men den besökande
fick icke tid att stanna, ty aftonen var
redan långt framskriden, och
landsvägarna voro i dessa bistra tider icke säkra
efter midnatt.

Miretown frågade efter Davie
Dun-more och yttrade därpå, att konung
Jakob följande vecka skulle inträffa i S:t
Andrews för att besöka sin gamle lärare,
biskop Wardlaw, samt på nära håll skåda
det uppblomstrande universitetet.

"Vi skola alltså få en dags frihet från
föreläsningarna", tillade den unge
mannen, med en sidoblick åt dörren, liksom
hade han fruktat för någon obehörig
lyssnare. "Då kunna Lindsay och Howe
och Campbell och de andra utan
anmärkning förena sig med mig om ett besök
hos er doktor Crawer, i fall ni ville ägna
en timma att läsa den heliga Skrift för
oss. Ack, ni vet icke, huru vi längta
efter dessa stunder, sällsynta och korta,
som de hittills varit. Berättelsen om
rövaren på korset har sysselsatt mig ända
sedan vår förra lässtund. Vill ni icke
ännu en gång upprepa de märkvärdiga
orden för mig? Jag önskade att lära mig
dem utantill och dröjer gärna hos er
under tiden, ehuruväl jag redan borde vara
på väg härifrån."

Läkaren drog genast fram det dyrbara
manuskriptet ur sin bröstficka och läste

högt: "Och han (rövaren) sade till
Jesus: Herre, tänk på mig, då du
kommer i ditt rike; och Jesus sade till
honom: "Sannerligen säger jag dig, i dag
skall du vara med mig i paradiset."

Miretown upprepade för sig orden: "I
dag". "Om så är", mumlade han mellan
tänderna, liksom rädd för ljudet av sina
egna ord, "vad blir det då av läran om
skärselden?"

"Ja, vad blir det av den", svarade
doktorn. "Den finnes ingenstädes i Guds
uppenbarade ord. Vi skola tala mera
härom en annan gång; men nu farväl,
och Herren vare med er! Upphör icke
att bedja Honom sända sin helige Ande
i ert hjärta, på det ni måtte fatta mer
och mer av den himmelska sanningen.
Den dag, konungen gästar vår stad,
hoppas jag vara ledig att i skymningen
emottaga er och era vänner här."

Den unge ädlingen begav sig bort, och
Paul Crawer var åter ensam från hem
och vänner, och dock icke allena. Hans
himmelske Fader var med honom, likaså
hans förstfödde broder och hugsvalare,
den helige Ande, vilken världen icke kan
undfå, därför att hon känner Honom
icke.

Under några minuter satt han försänkt
i tankar. Hans arbete gick, genom
Herrens nådefulla ledning, framat, och
allt flera tillfällen bereddes honom att
inför sjuka och döende bära det glada
vittnesbördet om Honom, som är
uppståndelsen och livet.

I S:t Andrews bodde vid denna tid
flera utländska köpmän, b’and vilka Paul
redan funnit vänner. Hans öppna,
okonstlade väsen ingav förtroende, hans
skicklighet som läkare var erkänd, och
Herren bekände sig i nåd till hans kurer,
så att ban ofta fick glädja sig åt en
lycklig utgång även av svårare
sjukdomsfall. Samma afton, om vilken vi nyss
hava talat, väcktes han ur sina ensliga
betraktelser av ett bud från den
flan–ländske köpmannen Van Weld, vars
lilla dotter farligt insjuknat.
Förgätande sin egen trötthet var Paul genast
färdig att ila till denna nya sjukbädd.
Månne en hemlig aning sade honom, att
hans arbetsdag på jorden icke skulle
bliva synnerligt lång, och att han därför
behövde desto flitigare taga vara på de
flyende timmarna? Vi veta det icke,
men det veta vi, att han sökte verka,
medan dagen var, och med trohet utföra de*
verk, som hans himmelske Fader givit
honom att göra. Forts.

Tryckt på Norrköpings Tidningars Tryckeri - 1920

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 19:20:05 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/senap/1920/0084.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free