Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 11 - 14 Mars - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BARNTIDNINGEN ’SENAPSKORNET
.64
En tid efteråt gav han denna vers
till en vän, d:r Marsch, en väl känd
pastor i engelska statskyrkan, ooh
den vart till stor välsignelse för
honom. D:r Marsch gav den till sin
vän lörd Roden, på vilken de gjorde
ett så mäktigt intryck, att han fick
■d rr Marsch att skriva ned den, och
han fäste den så över en hörnhylla
i studierummet, och där hängde den
i många år, gul av ålder, såsom ett
minne av vännen, som tecknat ned
•den.
Några år därefter kom en av lörd
Rodens vänner, general Taylor, en
veteran från Waterloo, på besök hos
honom på Tollymore Park. Lörd
Roden observerade, att han oavlåtligen
betraktade mottot över hans
hörn-hvlla och anmärkte: ’ ’General, ni kan
snart versen utantill." "Jag kan
den redan utantill", svarade han med
varm känsla. Denna vers vart orsak
till hans omvändelse. Omkring två
år därefter skrev läkaren, som varit
närvarande när den gamle generalen
dött, till lörd Roden och omtalade,
att hans vän hade somnat in i frid
och att hans sista ord voro dessa som
han redan i livet lärt att älska:
Må jag i frid min själ få ge
åt Jesus i min död,
och utav nåd hans frälsning se,
fast värd en evig glöd.
Flera år efter berättade lörd
Roden om den gamle generalen och
dennes vers i en grannes hus, och bland
dem som åhörde det var en ung
officer, som just återkommit från Krim.
Han lyssnade svnbarligen
ointresserad. Några månader senare erhöll
lörd Roden ett brev från den unsre
officeren, som önskade få ett besök
av lorden, ty han nalkades sitt slut.
När Roden inträdde i siukrummet,
räckte den döende ut båda händerna
för att välkomna honom, under det
ban repeterade:
Må jag i frid min själ få ge
åt Jesus i min död,
och utav nåd hans frälsning se,
fast värd en evig glöd.
Därefter sade han: ’ ’Dessa ord
hava blivit ett Guds budskap av frid
och tröst till mig under min sjukdom,
och den Helige Ande har efter dagar
av mörker och nöd fört dem till mitt
minne.’’
Denna berättelse omtalades senare
av en predikant i S :t Paulskyrkan i
Halifax. Han observerade då, att en
gammal man, tillhörande en av de
äldsta familjerna i Nova Scotia, som
satt nära talarestolen, var mycket
upprörd. Han skalv från huvud till
fot och hans ögon lyste med ett
ovanligt ljus. Predikanten trodde, att det
var något hastigt påkommet
illamående, men under det ban fortsatte,
blev ban viss, att hans ord på något
sätt gripit den gamle mannens
innersta själ. När han kom till den del,
som handlade om den unge officeren
.fiån Krimkriget, föreföll det honom,
som om den gamle var nära att
brista ut i högljudd gråt, så mäktigt
uppskakad var han. Efter predikans
slut hann predikanten knappast
komma in i sitt studierum, innan han
hörde en knackning på dörren och den
gamle mannen, som varit så upprörd,
kom in och begärde att få veta, var
han hade fått berättelsen ifrån. "Jag
vet icke, om ni observerade hur
upprörd .jag var", fortsatte den gamle,
"men det var nästan omöjligt för
mig att bära de känslor, som
bemäktigade sig mist", och under det
tårarna strömmade nedför hans kinder,
berättade han, att då han som en ung
man en dasr befann sig vid en
gravgård nära "Wolville, Nova Scotia, gick
han in på den och där var en
kullfallen gravvård, vilken han av
nyfikenhet vände för att läsa
inskriptionen. Vid slutet av inskriptionen
in-Forts. a sid. 86.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
