Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 13 - 28 Mars - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BARNTIDNINGEN ’SENAPSKORNET
.64
raelitisk sakförare, som vid de kristnas
påsk hade stängt sin byrå, emedan då i
alla fall ingen rådfrågade honom. Men
han själv hade begivit sig ut i den stilla
skagen för att söka ro och
vederkvickelse för kropp och själ. Men även här, i
Guds sköna, fria natur, ville det svåra
tryck, som var lägrat över hans sinne
och som gjort honom olycklig i hans
själs djupaste grund, icke vika. Det
syntes tvärtom, som om ensamheten och
stillheten kommit honom att ännu
-djupare gräva ned sig i sitt bekymmer-.
Blott då och då lyfte han den dystra
blicken och lät den hastigt glida över
henne, som var orsaken till hans
lidande, för att se, om hon ännu befann sig
i hans närhet! Det var en älsklig flicka
på ungefär 11 år med korpsvarta lockar
och längtansfull frågande ögon. Fadern
hade tagit henne med sig till skogen,
emedan hon såg så blek ut, och nu sprang
hon på barns sätt så ivrigt omkring hit
och dit, för att samla en stor bukett
vitsippor, som hon ville medföra hem åt
den älskade modern, vilken hon av hela
sitt hjärta var tillgiven. Men för fadern
hyste hon ett slags hemlig fruktan, som
höll henne på ett visst avstånd ifrån
honom, ehuru hon i grunden ägde en
vördnadsfull kärlek till honom, som hon dock
icke vågade giva uttryck åt. Hon var
rädd för hans dystert blickande ögon,
som så ofta vilade förebrående på
henne, såsom hade hon vållat honom ett
svårt lidande -— och hon rådde dock icke
för att hon fanns till. Ack, det var ju
det, som skilde henne från hans hjärta,
att hon icke var en gosse.
Det var herr Mosers djupaste
bekymmer att han icke ägde någon son, som
en gång efter hans död kunde läsa
kad-disch för honom. Han var en ortodox
jude, som höll strängt på den rabbinska
läran och därför ofta råkade i stum
förtvivlan, då han tänkte på, att en gång
hans syndiga själs vistelse i skärselden
icke skulle kunna förkortas, emedan han
icke hade någon son, som bad för
honom. Under de första åren av sitt
äktenskap hade han ännu alltid hoppats
därpå, men Ester hade förblivit hans
enda barn. Det oroade, det bedrövade
honom.
Men hör! Vad var det för segerglada
toner, som en gynnsam vindfläkt nu så
tydligt överförde till honom, så att han
kunde förstå varje ord av den
uppstämda jubelsången?
"Han är uppstånden, frälsaren,
Han lever!" o. s. v.
ljöd det från kyrkan i skogen. Ett
ögonblick lyssnade han såsom gripen och
fasthållen av en övernaturlig kraft.
Utan att han visste och ville det hade
sångens ord fallit såsom en lindrande
balsam på hans blödande hjärtesår. Men
snart uppreste sig hela hans judiska hat
mot den kristna påsksången. "O, dessa
förhatliga kristna, ingenstädes kan man
finna ro för dem", ropade han, i det han
med vrede sprang upp och upprörd
skyndade djupare in i skogen, för att fly
undan de farliga sångerna så långt, att de
icke mer kunde nå hans öron. Först då
hans uppbrusning något lagt sig, vände
han långsamt tillbaka till den förra
platsen. Här genomfors han av en ny
förskräckelse. — Ester hade under tiden
försvunnit, och även hans mest
högljudda rop efter henne förklingade förgäves
och utan svar. Var var barnet? Hans
hjärta sammansnördes av smärta vid
tanken på, ■ att någonting hänt henne.
Nu gick det på en gång upp för honom,
att han älskade sin lilla Ester, då hon så
plötsligt hade blivit bortryckt från
honom. Tänk om han icke återfunne
henne! Han började att rastlöst söka efter
henne, väl en hel timmes tid. Slutligen
styrde han, helt och hållet uttröttad av
det planlösa löpandet hit och dit, sina
steg mot utgången ur skogen, för att
vända om hem utan henne. Därvid kom han
att gå nära förbi det lilla kapellet i
skogen — och se, då var just söndagsskolan
slutad, vilken hade begynt strax efter
de äldres ottesångsgudstjänst, vars
avslutningssång hade drivit honom djupare
in i skogen. Nu trängde sig den
sam-manskockade, muntra barnskaran
jublande genom kyrkdörren ut i det fria,
ännu helt uppfylld av barnslig
hänryckning över huru skönt, huru underbart
skönt det i dag hade varit vid
barngudstjänsten — och mittibland dem — han
trodde knappast sina ögon — stod med
det mest strålande ansikte hans Ester.
Hennes ögon voro med hänförelse och
kärlek fastade vid en ung lärarinnas
ansikte, vilken vänligt leende böjde sig
ned till henne. Moser blev plötsligt vid
denna anblick åter som förstenad. Hans
kärlek till barnet blev återigen begraven
under hans fanatiska kristushat. Med ett
par språng stod han bredvid sin lilla
dotter, fattade henne häftigt vid handen och
(Forts, å sid. 102.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
