- Project Runeberg -  Barntidningen Senapskornet / Årgång 10 - 1920 /
135

(1917-1920)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 17 - 25 April - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

135 BARNTIDNINGEN ’SENAPSKORNET

.64

Den unge läkaren.

Forts.

Gumman smålog på ett egendomligt
sätt, i det hon svarade: "Ni anar icke,
huru gamla Elspet längtat efter denna
stund, då hon skall få återse sin unga,
kära fröken, ty fastän dessa små även
funnit en väg till hennes hjärta, bohåller
dock fröken Maude alltid den varmaste
platsen där."

I detsamma hördes jägarne blåsa en
munter marsch, vilken besvarades av de
ankommande utanför porten, och
kavalkaden red över vindbron in på
borggården. På en mjölkvit häst red Maude vid
sidan av sin fader, omgiven av en skara
tjänare i blanka rustningar. Förgäves
skulle vi söka skildra återseendets
glädje. Den unga flickan, strålande av
ungdom och skönhet, ilade från den ene till
den andre, glad och lycklig att omfamna
dem alla. ’Med vilken förtjusning
betraktade hon icke lilla Marié och den
rosen-kindade lille brodern, och vid sidan av
dessa den varmhjärtade, livliga
styvmodern och den ståtlige fadern, ännu i
mannaålderns fulla kraft! Och gamla Elspet,
även hon stod ju där, just sådan, som hon
väntat att finna henne! Men Davie!
Var det möjligt, att denne spenslige
yngling, med den stilla, fridfulla blicken,
var samme vildsinte, retsamme gosse,
med vilken hon utkämpat så mången
strid? Hon nästan önskade att få se ett
av de gamla utbrotten av hans häftighet
för att återfinna ett drag av den forne
Davie. Men när de om kvällen sade
varandra godnatt, var hans omfamning lika
hjärtlig som någonsin, och hans orö:
"Gud välsigne dig, min syster", återljödo
länge för hennes öra.

Månen sken vänligt in i det lilla rum,
som var ordnat åt henne, och där hon
omsider ensam genomgick dagens
skiftande intryck. En fullkomlig stillhet
härskade runt omkring henne. Hon blickade
ut över land och sjö och njöt länge av
den välkända tavlan. Därefter började
hon göra sig förtrogen med
anordningarna i rummet. På det konstrikt arbetade
ekbordet fann hon en dyrbar rosenkrans
och ett litet krucifix av silver och
eben-holz, välkomstgåvor av fader och moder.
Bredvid låg en pergamentsrulle med
omskrift: "Från en vän till Maude." Hon
lyfte varsamt undan krucifixet, lade
även rosenkransen å sido och började
nästan mekaniskt upprulla pergamentet.

Men hur stor blev icke hennes förundran,
då hon, under det én glädjeblixt överfor
hennes ansikte, läste med halvhög röst
följande ord: "Det är en Gud och
en-Medlare emellan Gud och människan,
nämligen den människan Jesus
Kristus". — "Tro på Herren Jesus Kristus,
så bliver du salig." Vem kunde hava
skrivit detta? Maude fördjupade sig i
gissningar, till dess en ström av tårar
gav luft åt den oro, som synbarligen
’gripit henne. Omsider knäböjde hon i bön
vid den lilla vita sängen; men månne
hon i sin bön vände sig till den heliga
jungfru, eller till den ende Medlaren, om
vilken hon nyss blivit påmint? Vi skola
i det följande finna denna fråga
besvarad.

De första dagarna efter Maudes
hemkomst försvunno hastigt. Än kommo
vänner för att hälsa henne välkommen,
än var hon ute med sin fader på en lång
ritt; än lekte hon i barnkammaren med
de små syskonen, med ett ord, hon var
så upptagen, att hon ej haft tid för
något enskilt samtal med Davie, vilken
alltjämt förekom henne såsom en gåta.
I ett avseende kände hon sig
smärtsamt bedragen: hon hade hoppats att
finna honom i ständig tillväxt av hälsa
och krafter, men i dess ställe upptäckts
hon allt flera symptomer av den
fruktade sjukdomen. En dag yttrade hon till
honom själv sin oro häröver, men han
svarade med det lugn, som numera var
honom så eget: "Kära syster, vänj dig
från början vid den tanken, att jag icke
skall stanna här; kan hända ännu en
liten tid, men icke på allvar".

Faderns inträde avbröt samtalet;
under den därpå följande ritten uttalade
Maude för honom sin oro över brodera,
men han förklarade, att Davie väl vore
klen, men dock fullkomligt frisk.
"Stackars gosse", sade han med ett uttryck
av medlidande, "sedan han icke kunde
bliva soldat, tyckes han fundera på att bli
munk. Sir Thomas säger, att han
gärna sysselsätter sig med sina böcker, samt
att han är mild och saktmodig som ett
lamm."

"Nej, fader", utbrast Maude ivriigt,
"Davie skall aldrig bli munk! Därtill
är han för högsinnad, för ädel, jag är
viss därpå!"

"Tyst, tyst", avbröt henne fadern med
ett godmodigt småleende, "biskop
Warö-law tillåter ingen att tala illa om
munkarna, ocli för mig vore det föga heder,
om han en dag skulle säga, att min dot-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 19:20:05 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/senap/1920/0139.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free