Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 18 - 2 Maj - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
142
BARNTIDNINGEN ’SENAPSKORNET .64
i en av livets alla viktigaste frågor,
lik så många, många andra vikit av
från Guds i ordet tydligt uttalade
vilja: Hon hade skänkt sin hand
och sitt hjärta åt en man, som väl
var redbar och präktig men vars
hjärta var fullkomligt tillfredsställt
med vad denna jorden har att bjuda.
Varningar hade ej saknats -— varken
från Guds Ande eller hennes vänner.
Men — lyckan log så bedårande emot
henne, och hon kunde ej försaka den.
Det hade emellertid ej dröjt länge,
förrän hon varsnat, hur bedräglig
och maskstungen hennes lycka var.
Den frihet, att gå och höra Guds ord,
som utlovats henne, blev snart
inskränkt. Ryttmästaren var mycket
svag för baler och
nöjestillställningar, och det dröjde ej länge, förrän
han inte bara fordrade, att hans
maka skulle deltaga utan även lägga
bort den "tråkiga läsarminen" och
visa sig glad och trevlig.
Hur hade ej fru B. med värkande
hjärta ropat till Herren för såväl sin
egen som sin älskade makes själ!
Men ack — det såg hopplöst ut! En
gång hade Gud slagit ett hårt slag på
hennes mans hjärta. Det var, då han
tog deras båda kära, rödkindade
gossar ifrån dem. Men de djupa in t
rycken från deras dödsbädd hade snart
utplånats och lämnat honom om
möjligt ännu mera hård.
Även i natt frambar fru B. sin
make och sin lilla kära Inga på
bönens armar inför honom, som hör den
armes trängtan. Hennes man var
obeveklig, det visste hon, och att få
honom att ändra sitt beslut
angående Inga skulle ej lyckas, men hon
ville ej delgiva sin flicka det, förrän
på söndagen, det var tids nog då,
tyckte hon.
Och mor slappp uttala förbudet, ty
när söndagen kom. låg Inga svårt
sjuk. Plågsamma, orosfyllda dagar
och nätter följde nu. Läkaren kom
och gick. Han skakade betänksamt
på huvudet till svar på fars och mors
ängsliga frågor. De förstodo, att det
ej fanns myeket hopp.
Mor hade i ett nu blivit så
besynnerligt lugn. Hon kände sig oeh sin
lilla flicka vara i Guds hand, hur det
än komme att gå. Men fars hjärta
var-som ett stormande hav — än
rasade det i vilt trots mot Gud, än grät
det i ordlös smärta. Inga var ju den
enda av klöverbladet, som han hade
kvar, och solstrålen i hans liv! Skulle
han mista även henne?
Det var en eftermiddag. Far satt
ensam vid Ingas bädd. Han hade
nödgat mor att gå och vila sig en stund.
Inga slog upp sina ögon, som mötte
hans.
"Far",sade hon plötsligt, "du har
aldrig talat med mig om Jesus.
Farbror L. brukar ibland taga sina
gossar på var sitt knä och berätta eller
läsa för dem om honom, och det är
så roligt att få höra på. Vill du inte
läsa för mig det där kapitlet om huru
judarna ropade om Jesus:
"Korsfäst, korsfäst honom! Och giv oss
Barabbas lös!" Jag tycker så
mycket om att höra det. Barabbas det
är du och jag det och hela världen,
som friköptes, när Jesus lät sig
bindas, törnekronas och korsfästas. Han
sade: "Mitt blod varder utgjutet till
syndernas förlåtelse."
Det var som hade far blivit
ormbiten. "Tig med dina
läsarfanta-sier, barn", var nära att halka
över hans läppar, men den lidande,
feber glänsande blicken hejdade
honom. Han orkade inte stå emot sin
flickas bön utan läste det önskade
kapitlet för henne oeh ännu ett.
’ ’Tack, älskade pappa! Nu är jag
sft trött och måste vila." Och så
slöto sig de blåa ögonen igen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
