Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 20 - 16 Maj - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
6
BARNTIDNINGEN ’SENAPSKORNET .64
Varje moln har sin silverkant.
"Hör nu, herr styrman, har det
där molnet också en silverkant?"
Denna fråga framställdes av lilla
Karin Walder, dotter till en
emigrant, vilken i sällskap med sin
moder var på väg till Newyork, dit
hennes fader begivit sig förut.
Karin var en stillsam, snäll flicka
och hade under resan blivit god vän
med andre styrmannen Tomas
Bol-ton. Bolton ägde ett varmt,
kärleksfullt hjärta, och ett av hans barn,
som han hade lämnat kvar i
hemlandet, var vid Karins ålder, och detta
i förening drog honom till den lilla
flickan. Karin fick ofta smaka
Bol-tons skeppsskorpor, han berättade
för henne underbara händelser, och
när vädret var hårt, svepte han sin
jacka omkring henne för a,tt skydda
henne mot kylan. Karin var icke alls
rädd för Bolton, eller "herr
styrman" som hon kallade honom, och
hon fattade hans stora hand, när hon
framställde den frågan: "Har det
där molnet också en silverkant?"
Bolton tittade upp mot ett
alldeles svart moln, som tycktes
fullständigt utestänga solen från denna del
av himmelen.
"Varför frågar du så? sade
sjömannen.
"Emedan mamma säger, att varje
moln har en silverkant."
Tomas Bolton lät höra ett. kort
skratt. "Ingen som vi kunna se",
svarade han, "ty molnet står rätt
emellan oss och solen. Om vi kunde
se den övre delen, varest de ljusa
strålarna falla, skulle vi få se det där
svarta molnet likna en stor massa
pärlemo, alldeles likt de där, som du
i går kallade skinande snöberg."
Karin vände sig om och gav för
några minuter akt på det dystra
molnet. Det rörde sig långsamt mot
väster, och som det gjorde så, började
solen bakom det att kanta hela dens
mörka yta med ljus.
"Se, se", utropade Karin, "nu
vänder det fram silverkanten. Om
jag vore där uppe på himlen,
skulle säkert hela molnet se lika härligt
ut. Men jag förstår icke, varför
mamma hämtar sådan tröst av att,
tala om molnen och deras kanter."
Modern, fru Walder, som stod i
närheten, hörde sin lilla flickas sista
ord och svarade: "Emedan det
finnes många sorgemoln här, som fö {+-+}
dystra vårt liv, och vårt mod skulle
ofta svika oss, om icke den tanken
uppehölle oss: "Det finnes en l.r
sida på varje prövning, som sändes
oss."
Karin förstod icke detta
fullkomligt, men hon visste, huru tåligt och
ödmjukt hennes moder hade utbär-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
