Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 20 - 16 Maj - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BARNTIDNING-EN SENAPSKORNET
159
när de vid Albions framkomst få
höra, att jag icke är med. Jag önskar,
att den där dumma korgen hade
legat på havsbottnen, innan mina ögon
fingo svn på den."
Blek och bekymrad kom den
stackars Bolton tillbaka till Walders hem.
vilket han så nyligen lämnat.
Familjen höll just på att äta middag
och blevo icke litet förvånade över
att iå se en person, som de hade trott
vara långt ute på det vida havet.
"Här är jag igen", sade den
stackars sjömannen, och slog sig
uttröttad ner på en stol, som Karin genast
ställt fram åt honom. Bolton gav en
kort redogörelse över vad han
kallade den värsta otur, som någonsin hänt
honom under hela hans liv.
Walders kände stort medlidande
med honom och bådo honom stanna
hos dem, tills han kunde få en
lämplig överfart till England.
’ ’Och tag icke eder olycka så
mycket till hjärtat", viskade sakta lilla
Karin. "Ni känner till mammas
älsklingsord : "Varje moln har sin
silverkant."
"Ibland, även i detta livet, kunna
vi se silverkanten", anmärkte fru
Walder.
Bolton hade ett för modigt hjäx-ta
och ett för stort förstånd för att
länge giva vika för grämelsen, ehuru
han icke insåg, hur ett så stort svart
moln som detta skulle kunna få
någon silverkant. Han försökte göra
det bästa a,v det oundvikliga och gick
till vila denna afton med ett glatt
ansikte, ehuru med häftig huvudvärk
och med hjärtevärk, som besvärade
honom ännu mer.
Varken Bolton eller någon annan
i huset sov mycket denna natt, ty mot
kvällningen utbröt en stark storm,
som rasade vilt tills morgonen.
Karin darrade i sin lilla säng, när hon
hörde, hur vinden tjöt i
skorstenarna samt hotade att rycka upp
dörrarna. Den lilla flickan lyfte upp h
vudet från kudden och tackade Gud.
att hennes vän, styrmannen, ieke
kastades omkring på böljorna i denna
hemska natt.
Men ännu mer tacksam blev
Karin, när underrättelsen nådde
Newyork om vad stormen hade utfört.
Bolton satt vid frukostbordet hos
sina vänner tredje dagen efter
stormen, när Walder, som läste
tidningen, vände sig till den del därav, som
hade till rubrik:
"Skeppsunderrättelser".
"Något nytt?" frågade Tomas
Bolton, slagen av uttrycket i vännens
ansikte.
I stället för svar utropade Walder:
"Huru litet vi människor kunna
säga, vad som i verkligheten är till
godo eller ondo för oss! Du kallade
den där olyckshändelsen, som
hindrade din avfärd med Albion, för ’den
värsta otur’."
"Ja, det gjorde jag naturligtvis.
Min hustru och mina barn äro
otåliga att få träffa mig •—"
"Hade du följt med skeppet",
avbröt Walder, "skulle de aldrig ha
fått se dig mer. Albion gick
förlorad i stormen."
Tom Boltons sorg vid åhörandet av
denna olycka och hans tacksamhet
över sin egen räddning lämna vi
åt våra läsare att själva föreställa
sig. Ofta i en framtid påminde
honom den lilla amerikanska korgen om
"slumpen" — som många torde hava
kallat det — som ledde honom bort
från skeppet och orsakade det
missöde, som för tillfället vållade honom
så stort bekymmer. Om Guds baxn
omsorgsfullt giva akt på händelserna
i sitt eget liv, skola de ofta kunna,
till och med här nere, spåra silver-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
