Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 22 - 30 Maj - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BARNTIDNING-EN SENAPSKORNET
175
nung, och grevinnan Louise gästade
under tiden med Davie och sina tvä små
gossar hos Maude. De kände sig alla
lyckliga tillsammans och tillbrakte
mången afton under gemensam läsning
av Wiclifs bibelöversättning. De heliga
skriftorden gåvo dem många ämnen till
samtal. På slottet fanns ingen
huskap-lan; Wilhelm var själv i likhet med
Abraham i forntiden, präst för sitt
husfolk.
Davies hälsa var alltjämt svag, och
varje förhoppning, att han med tiden
skulle kunna bli soldat, hade för
längesedan slocknat även i faderns bröst. I
stället ägnade han sig åt vetenskapliga
studier och hade i följd därav tillbragt
de senaste vintrarna vid universitet i
St. Andrews, dit kärleken till Paul
Cra-wer särskilt drog honom.
"Davie, snälle Davie, tala om en
historia", ropade lille Eugen, i det han
slutade att leka och klängde sig upp på
"store bror" som han kallade Davie.
"Vad skall den handla om, min
broder, frågade Davie, vänligt strykande
hans mörka lockar; den lille brodern
var vid samma ålder som lilla Marie, då
hon för nära fyra år sedan gick att vara
med Jesus i härligheten.
"Tala om konung Jakob", fortfor
barnet. "Du säger ju alltid, att du ville höra
om honom, då du var liten, Davie; tala
om, huru han först lärde skjuta med pil
och båge, och huru han gick klädd i en
röd röck, med fjädrar i hatten och ett
stort svärd vid sidan. Jag vill gärna
höra om allt det där."
Men innan Davie hann börja sin
berättelse, fästes allas uppmärksamhet vid
en ensam ryttare, som sprängde in på
gården.
"Jag tror, att vi få en gäst till",
yttrade Wilhelm Miretown, "men vem kan
det vara? Om jag icke misstager mig, är
det den flamländske köpmannen van
Weld. Jag undrar, vad som för honom
hit".
Han fick ej tid att yttra mera, förrän
köpmannen inträdde. Denne hälsade
blott i förbigående på damerna och vände
sig därefter till greven. Hans ansikte
var dystert, under det han talade.
"Jag bringar sorgliga tidningar", sade
han, "biskopen har denna morgon låtit
fängsla doktor Crawer på grund av
kätteri och bristande vördnad mot kyrkan".
"Är det möjligt", utbrast Davie
Dun-more med häpnad och förskräckelse i
varje drag, "han, så ädel, så högsinnad, så
självuppoffrande! Kan ingenting göras
för att rycka honom ur hans förföljares
händer? Låtom oss skynda", tillade han
med sin forna häftighet, "varför
förspilla vi tiden, då varje ögonblick är
dyrbart?"
Köpmannen lade sin hand på hans
axel, yttrande med stadig röst:
’’Någonting måste göras ,och det så fort som
möjligt, men låtom oss först komma till
klarhet i frågan, så att vi vet, vad vi
skola företaga".
"Jag vill personligen inställa mig hos
biskopen och framlägga skäl för
honom", fortfor ynglingen, "min fader står
i vänskapligt förhållande till honom, och
i hans frånvaro skall han höra mig".
Köpmannen smålog: "I fråga om
kätteri, unge herre, betyder för Henrik
Wardlaw hans bäste vän föga".
Wilhelm Miretown, som hittills stått
tyst, liksom bedövad av den plötsliga
underrättelsen, tycktes nu hava återvunnit
besinning och yttrade i ’ugn ton: "Det
enda jag kan tänka mig vore en direkt
vädjan till konungen. Skall någon inverka
på biskopen, måste det vara konungen
själv. Jag reser genast i denna stund
till Stirling för att tillika med min
svärfar söka företräde hos konung Jakob.
Farväl, min dyra Maude. Davie stannar
hos eder under min bortovaro, och må
Herren styrka och uppehålla oss alla!"
"Nej Wilhelm", inföll Davie, "jag kan
icke stanna, jag åtföjer redan i afton
van Weld till S:t Andrews, där jag utan
tvivel skall veta att skaffa mig tillträde
till Paul Crawers fängese. Söken icke
att hindra mig, jag måste gå".
Alla insågo, att varje försök här vore
fåfängt, och inom mindre än en timme
var den nyss så lyckliga familjekretsen
skingrad. Dessförinnan hade man dock
tillsammans läst berättelsen om Petri
befrielse ur fängelset, såsom svar på
församlingens bön, och på knä anropat
Herren för den käre fången i St.
Andrews. Månne ock han en dag skulle, lik
Petrus, komma och omtala, huru Herren
hört även denna bön?
TRETTONDE KAPITLET.
Höstsolen kastade sina vänliga strålar
över land och hav. Luften var hög och
ren, träden stodo ännu i full grönska,
och hela naturen andades liv och frid.
Man vore färdig att tro, det sångaren,
på en dag, sådan som denna, diktat den
sköna sextiofemte psalmen: "Du kröner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
