Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 22 - 30 Maj - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
176
BARNTIDNINGEN SENAP,SKIOE.NET
året med ditt goda, dina fotspår drypa av
fetma. De boningar i öknen äro ock
feta, så att de drypa, och högarna äro
alltomkring lustiga. Hjordmarken är
full med får, oeh i dalarna stå tjockt med
säd, så att man glädes därvid och
sjunger".
Denna dag, så full av liv och så full
av allt, som måste göra livet kärt och
önskvärt, fördes Paul Crawer från det
dystra slottsfängelset till den plats, där
han med martyrdöden skulle besegla sin
tro. Alla bemödanden att fria honom
hade visat sig fåfänga. Han hade gjort
sig skyldig till kätteri, ty hän hade
förklarat lekmännen berättigade till kalken
i Herrens nattvard, han hade förkastat
läran om pilgrimsfärder och skärselden
och dessutom vågat påstå, att tillbedjan
av helgonen och jungfru Maria vore i
strid med Guds ord, vilket säger, att
Jesus Kristus är den ende Medlaren
emellan Gud och människor. Likaledes
var det bevisat, att han sökt sprida dessa
villomeningar bland studenterna vid
universitetet och många andra. Ja, han
hade icke ens förnekat detta, utan tvärtom
öppet erkänt, att han kommit från det
avlägsna Böhmen i avsikt att verka i
den riktning han gjort. För en så
inbiten kättare kunde någon mildare dom
än döden på bålet icke ens komma i
fråga.
Med lugn avhörde läkaren denna dom.
Han hade frimodigt bekänt sin tro och
lyssnade lika frimodigt till följderna av
denna bekännelse. De voro icke oväntade
för honom, han hade från början
övervägt bekostningen. Döden var för
honom blott övergången till det rätta
livet, ett skådande ansikte mot ansikte av
den vän, som" stod honom närmast av
alla, och med vilken han, utan att se
Honom, umgåtts förtroligare än med någon
vän på jorden.
Davie Dunmore hade, såsom en
synnerlig gunst, fått tillåtelse att besöka
fången, men blott i sin faders närvaro
och under uttryckligt förbehåll, att intet
ord yttrades i andliga frågor. Oaktat
dessa inskränkningar såg Davie under
det korta besöket allt vad han önskade, ty
han såg huru trofast och nådefullt
Herren uppehöll sin tjänare i prövningens
stund; han såg icke blott frid utan fröjd
avspegla sig i hans anlete.
"Jag vill vara närvarande i det sista",
viskade han, då han till avsked tryckte
den älskade vännens hand, "och innan
kort skola vi vara tillsammas för evigt".
Förgäves sökte Wilhelm Miretown att
under samma villkor som Davie få
besöka den dömde, man vägrade det
bestämt, och Paul Crawers sista dagar
förflöto i fängelsets ensamhet. Men han
var dock icke allena, ty vilka lås eller
riglar kunna utestänga den treenige
Guden? Och lika verkligt, som Herren
up-uppenbarade sig för Paulus i fängelset
och bjöd honom vara vid god tröst, lika
verkligt uppenbarade Han sig här för
sin bedjande och bidande lärjunge,
iskänkande fullt för honom av sin himmelska
tröstebägare.
’Stundom kunde väl tanken på hemmet
vid Moldau, på fader och syster, fylla
hans ögon med tårar, men dessa tårar
voro icke sorgens. Han vistse att de
kära, han lämnade, skulle gråta över hans
död och djupt deltaga i de förfärliga
omständigheterna därvid, men han visste
ock, att de skulle prisa Herren för den
nåden, att han aktats värdig
martyrdöden. Och så skådade han framåt mot
ett återseende av oblandad fröjd, där
ingen död skall vara mer, icke heller
gråt, icke heller rop, icke heller någon
värk, ty det första är förgånget
Den soliga höstmorgon, om vilken vi
redan hava talat, vandrade martyren med
fasta steg mot bålet. Jorden log så skön
emot honom, men han hade ej tanke för
den, ty inom en kort stund skulle ju
hans fötter träda på de gyllne gatorna
innanför pärleportarna, och där skulle
han vara med Jesus för evigt.
En stor människomassa hade samlat
sig längs efter vägen, där martyren
skulle tåga fram. Många stodo där av
nyfikenhet; men många, ja flera än
man måhända förmodade, hade infunnit
sig för att genom sin närvaro styrka och
uppmuntra den älskade läraren.
Wilhelm Miretown och Davie Dunmore,
Jacob Kyd och den flamländske
köpmannen trängde sig så nära bålet som
möjligt, ivriga att uppfånga varje ord av
den döendes läppar. Ännu sedan han
bestigit bålet, talade han med kraft och
frimodighet, vittnande om Jesus, såsom
vår ende ställföreträdare inför Gud, och
uppmanade alla, som förstått sanningen,
att icke dölja, icke förneka den.
Forts.
Laa&l
Tryckt på Norrköpings Tidningars Tryckeri - 1920
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
