Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 31 - 1 Aug. - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
243 BARNTIDNINGEN ’SENAPSKORNET
"Nå, det var två ting — än
sedan?"
Här måste Karin slå ned sina ögon
och kunde ej låta bli a/tt le.
"Jag kan inte minnas något mer
just nu", sade hon förlägen.
’ ’Gott, då gömmer vi detta papper
en dag eller två."
På eftermiddagen var det mycket
vackert väder igen, och Karin och
hennes mamma, som sutto vid
fönstret, fingo till sin förvåning och
glädje se morbror Jakob komma
åkande i vagn för att hämta dem med
sig ut på en åktur. Det var en
mycket skön eftermiddag.
Då Karin på måndagen kom hem
från skolan, sprang hon genast och
sökte upp sin mamma.
"O, mamma, jag tyckte inte alls
om Jenny till en början", utropade
hon. "Men hon är så snäll, oeh jag
är så glad åt att få sitta bredvid
henne. Är inte det roligt, mamma ?’’
"Jo, visst", svarade modern blott.
Men detta svar kom Karin att tänka
på sina söndagsebsvärligheter och på
papperet.
"Jag tror, jag vill riva sönder
pappersarket från i söndags nu,
mamma", sade hon något förlägen.
"Oeh vore det inte bättre, att du
nästa gång läte svårigheterna
komma, innan du började gruva dig för
dem?" sade hennes mor. "Det är
så många besvärligheter, som sluta
riktigt bra, om du bara ville vänta.
Och genom att vänta kunde du
slippa både besväret att gråta och att
visa dig ovänlig mot andra.’’
CSSa
Spelar-Jon.
Jon var en storväxt, kraftigt byggd
yngling. Modig ooh oförskräckt var
han i sitt framträdande. De, som
voro hans ovänner, hade i sanning
orsak att frukta. Han var dock ej
stridslysten, men försvarade sig
tap-ert, då han blev angripen, och kunde
aldrig besegras.
Då ungdomarna i orten hade sina
nöjestillställningar var Jon den
ledande, och de flesta sågo upp till
honom med en viss aktning. De tyckte,
att om Jon ej var med kunde de inte
ha riktigt roligt. Jon hade ett
dragspel så stort att han ej orkade föra
det med händerna, fastän han hade
ovanligt stora krafter, utan måste
anlita knänas hjälp, då han skulle
spela. Till och från mötesplatserna
bar han sitt instrument på ryggen.
Timme efter timme spelade han, och
kamraterna dansade. Han kallades
"Spelar-Jon".
I sitt inre var han dock tom och
fridlös, då skämt och löje lekte på
ytan. Den trofaste Herden, som ej
vill att någon skall förgås, sökte i
outsäglig kärlek sitt borttappade får.
Jon blev av den Helige Ande
över-bevisad om, att han var en syndare,
som var på väg till den eviga
förtappeisen. Utur djupen ropade han till
Gud: "Finns det räddning för en så
stor syndare som jag är? Omsider
fick hans sargade själ nåd att tro på
den förlossning, som är skedd i Jesus
Kristus för den i synd fallna världen.
Han tackade Gud för syndernas
förlåtelse och ägde den frid som övergår
allt förstånd. Helt säkert kunde
hans erfarenheter uttryckas med
sångarens ord:
"Farväl med denna världens usla fröjder,
de hava sorg och samvetskval med sig!
Min själ de ej förmå att göra nöjder,
och därför passa icke de för mig.
S«, här en fröjd, som ej för oss skall tryta.
Dein blåser ej med jordens stormar bort
Med världens barn vi ej ha lust att byta,
ty deras fröjd den är i sanning kort."
Forts, å sid. 245.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
