Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 31 - 1 Aug. - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
247 BARNTIDNINGEN ’SENAPSKORNET
dje, under det hennes man eller barn
kämpade på stridsfältet för Gud och
för sin tro. Hade icke även hon
glatt lämnat sin del i offret, då hon
utsänt sin siste ’kvarlevande son, sitt
enda jordiska stöd i ett så farligt
ärende!
Constance hade icke behövt känna
någon oro för sitt barn, ty vid
samma tid, som hon anförtrodde honom
åt Maria, sov redan den lille
oskuldens ljuva, sömn i den kungliga
barnkammaren på slottet i Pau. Då
drottning Johanna först fick höra, att
grevinnan de Blanoheville begivit sig
utav -— hon iförstod genast, vart
resan gällde — blev hon nästan ond
över en så brådstörtad beslutsamhet,
men denna känsla övergick
småningom i beundran över väninnans
kristliga mod oclh sanna hängivehet. Allt
stort och ’ädelt väckte genklang i
drottning Johannas hjärta, och
därför blev ock hennes första handling,
sedan hon väl hunnit inse det
storslagna i grevinnan de Blanchevilles
handlingssätt, att skynda till dennas
hem, taga hennes sson ’i sin famn och
därefter låta föra honom till den
kungliga barnkammaren, där hon
tillsade, ’att han skulle åtnjuta samma
vård som prins Henrik och stanna
under hennes egen uppsikt, tills man
hann få säkra underrättelser om hans
föräldrars öde. Sedan detta var
gjort, återstod för den goda
drottningen ej annat än att bedja för sin
vän.
Låtom oss nu återvända till
Constance, där hon i den stormiga
natten färdades fram vid sin trogne,
men stumme ledsagares sida. Denne
hade av sin moder fått reda på vad
han hade att göra, ty moder och son
hade sinsemellan uippgjort ett
teckenspråk, varigenom de visste att göra
sig fullkomligt förstådda av
varandra. Peter hade vid ’detta tillfälle
särskilt med förvånande lätthet och
snabbhet uppfattat betydelsen av
faran i Constances företag, och då han
förstod, att han själv skulle få bliva
hennes ledsagare odh beskyddare,
lyste hela hans ansikte av fröjd, Han
var förtrogen med vatrje stig i hela
grannskapet odh kände även till
ingången till den underjordiska
valvgången.
Maria hade lämnat Constance den
mest noggranna beskrivning över
denna; hon hade förberett henne på
att hon för att öppna den första
stora järndörren antagligen skulle
behöva Peters starka arm, och att hon
vid andra ändan av gången skulle
genom en helt liten dörr bakom ett
förhänge komma in i det stora rum,
som förr i tiden tjänat till
manskapets spislokal. Vartill det nu
begagnades, var henne obekant, likaså
huruvida den närvarande garnisonen
kände till denna underjordiska gång.
Antagligen gjorde de det icke, ty de
skulle då säkerligen hava satt sig
genom den i förbindelse med den yttre
världen.
Maria hade framför allt ,ålagt
grevinnan att vid en viss skiljoväg
vända till vänster och ej till höger,
emedan hon då, i stället för att nå
fästningen, slkulle kamma in i en
labyrint, varur hon sedan säkerligen
aldrig skulle lyckas hitta vägen.
Allt högre odh högre upp bland
bergen styrdes färden. Snart låg
den uppstigande dimman såsom ett
avlägset hav under dem, men framåt
odh uppåt gick det fortfarande.
Endast genom inre oavbruten bön kunde
Constance nedtysta de hemska
inbillningar, som med våld sökte tränga
sig på henne. Hennes barns
jollrande stämma, de sista orden av hennes
döende fader, den levande makens
ansikte, med tusen både möjliga och
omöjliga faror blandade sig om vart
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
