Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 31 - 1 Aug. - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
248
BARNTIDNINGEN SENAPSKORNET
annat i hennes uppjagade fantasi.
Ett bänt oeh älskat (bibèlspråk bom
då och då tröstande för henne, och
nästan utan att veta det fann hon
sig emellanåt sabta sjungande någon
av de gamla välkända sånger, vari
hon vid gudstjänsterna i templet
bru-bat förena sig med den övriga
församlingen. En av dessa verser
lydde så:
Du, Herre, är vårt fäste,
i storm vårt säbrå näste,
vår tillflykt och vår borg,
vår tröst i all Vår sorg.
Plötsligt kände Constance Peters
hand på sin egen, hon såg upp. Där
på en bred pilatå strax ovanför dem
låg fästningen. I det klara
månskenet kunde hon tydligt urskilja det
tätt omslutande fientliga lägret med
dess vita tält och här och där för en
svag vind vajande fanor. En lätt
rysning genombävade henne vid
an-blichen därav. Det var således där
hennes make befann sig innesluten
såsom i en levande grav, och hon var
honom nu på en gång så nära och
så avlägsen. Den farligaste stunden
i hennes egen farliga beskickning
stod nu oeh för handen.
Då de bommit en bit längre fram,
gjorde Peter ett tecben, att hon
borde stiga av hästen. De hade på
förhand överenskommit .att göra detta,
så snart skyltvakten komanit inom
synhåll, på det ej hästens steg skulle
väcka dennes uppmärksamhet.
Sedan Constance avstigit, band Peter
hästen vid ett träd, under det
grevinnan smekande strök hans man.
När skulle hon väl återse honom?
De började därefter försiktigt smyga
framåt, hållande sig så mycket som
möjf.igt i skuggan av de stora träd,
som i täta rader omgåvo fästningen.
Peter gick förut, och Constance följde
tätt efter.
Då de hunnit högsta höjden,
stannade de några ögonblick. Intet ljud
förnams, med undantag av
skyltvaktens avmätta steg, då han vandrade
fram och tillbaka på sin poist, ty
ehuru de genom det tata lövverket
voro förhindrade att se honom, voro
de honom dock nu helt nära.
De hade åter tagit några steg
framåt, dä Peter med en betydelsefull
nick lade handen på Constances axel.
Hon förstod, vad han menade, och
dröjde bakom träden, under det
Peter smög sig fram och med ett tungt
slag av sin starha hand slog vabten
till marben. Ehuru hela hennes
hvinnliga natur uppreste sig mot
denna våldsgärning, insåg hon doch,
att den måste sbe, och darrande och
upprörd steg hon fram, då hon
förstod, att allt avlupit efter beräkning.
Molnen hade nu skingrats, och
månen lyste så klart, att man utan
svårighet fann ingången till den
underjordiska gången. Den var vid foten
av en dvärgek, på vilken
soldathustrurna till kännemärke inristat
trenn|e kors.
Peter började genast undanskaffa
grästorvorna, under det Constance
oroligt lyssnade efter minsta ljud
från det närgränsande lägret. En
tung järndörr born först i dagen,
vilken för Peters starika hand snart
knarrade på sina rostiga gångjärn.
En lång trappa blev isedan synlig.
Här var ingen tid att tveka; varje
uppiskov var förenat med fara. Intill
sin levnads sista dagar kunde Peter
sedermera aldrig (förgäta den blick
av segerviss tro och bärleb, som
strålade ur grevinnan de Blanchevilles
ögon, då hon räckte honom handen
till avsked odh därefter försvann i
det mörka djupet.
iForts.
crsn
Tryckt på Norrköpings Tidningars TrvrUcri 1920.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
