Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 33 - 15 Aug. - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
262
BARNTIDNINGEN SENAPSKORNET
ter varje ny smärta återtogo de blott:
"Spotta på korset!" "Jesus, Jesus,
dyre Frälsare", förblev dock det
enda svar de fingo.
Hans förstod, att hans sista stund
var kommen och a,tt de ämnade
bränna honom levande. För sista gången
anförtrodde han sin älskade moder
åt Gud, höjde därpå blicken mot
himlen, och, samlande alla sina
krafter, uppstämde han med klar och
stark stämma den kära, gamla
sången: "O, Guds Lamm!"
Han hade redan hunnit till fjärde
versen — och turkarne stodo just i
begrepp att antända "bålet — då
plötsligt ett jägarhorn hördes på
avstånd: "Tyskarne! Tyskarne!"
ropa turkarne och begiva sig hals
över huvud på flykten.
Hans fortsätter sin sång — i
djupet av sitt hjärta lovande och
prisande Herren — och ser snart en
avdelning från hans eget regemente
bryta, fram i skogen. Man skyndar
fram, löser eller rättare frigör
honom, omfamnar honom och
uppmanar-honom att berätta vad som hänt
— men krafterna svika, och
medvetslös faller han i deras armar. En
bår flätas hastigt tillsammans av
kvistar, och de torra löv, som blivit
samlade till det. sorgliga bålet,
bredas omsorgsfullt däröver. Man turar
om att bära och uppnår slutligen
efter flera timmar det tyska lägret.
Där slösas de ömmaste omsorger
på vår stackars vän. Under flera
dagar ligger han i den häftigaste feber
och man avvaktar ängsligt utgången.
- Gud bevarar honom dock åt den
älskande modern, som uppe i den
avlägsna hembygden beder för sin
älskling, utan att veta vad som hänt.
Vid.slutet av andra, veckan kunde
han tala, och då han slutat sin
berättelse, fortsätta kamraterna att
beskriva, huru de, efter att ha förlorat
turkarnes spår, förvillat sig i den
täta skogen. Under tvänne timmar
irrade de på måfå omkring, då
slutligen en välkänd melodi nådde deras
öron: ’ ’Det är vår gamla tyska sång:
’O, Guds Lamm!!" utropa de, och
skynda genast mot det häll, därifrån
sången höres.
Hans kunde naturligtvis icke
skriva med sin stackars genomstungna
hand, utan dikterade i stället ett
långt brev till sin moder.
Då han blivit återställd, ansågs
han likväl ej kunna fortsätta
krigstjänsten, ty hans händer buro ännu
sorgliga bevis på den grymma
miss-•handlingen. Han återvände därför
mot hemmet i små dagsresor, gående
till fots genom hela Tyskland. Om
aftnarne* brukade mer än en
fotgängare stanna för att lyssna till en
ung, blek och mager soldat, som med
ett obeskrivligt lyckligt uttryck i sina
vackra, djupa ögon sjöng med klar
och klangfull stämma, under det
han vandrade vägen framåt: "O,
Guds Lamm!"
Vi kunna lätt tänka oss den
öifise-sidiga rörelsen och glädjen vid
återseendet a.v dessa två, som så länge
varit skilda. Moder och son föllo
båda på knä för att gemensamt tacka
och lova den kärleksrike Guden, som
bevarat dem åt varandra.
Med arbetet i den lilla trädgården
kunde Ha,ns fortfara ganska bra, oeh
då de sedan om aftonen åter gingo ut
i skogen såsom fordom, brukade
Hans någon gång ställa sig emot ett
träd, sträcka armarna över huvudet
och i denna ställning sjunga sin
gamla älsklingssång ända till fjärde
versen, då han tystnade, och leende
frågade: "Mor, hör du icke hornet?
Det är Gud som skickar dem —
skickar dem för att befria din
stackars Hans."
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
