Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 34 - 22 Aug. - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BARNTIDNINGEN .SENAPSKORNET
267
taga dem. De sågo på varandra
med förtrytelse. En av dem
sträckte dock ut sin hand, tog de små
böckerna och sade kallt och
avvisande: "Tack!" Sedan hon givit
den. ena boken åt sin reskamrat,
började de åter samtala, ivrigare än
förut. Idke ett enda ord mer
växlades, och vid nästa station steg den
okände herrn ut ur vagnen.
Nära tre år hade förflutit, då
samme herre vid ett bönemöte
sammanträffade med ett fruntimmer, som
vänligt räckte honom sin hand och
sade: "Vad jag är glad att få
träffa er! Känner ni icke mig?" Han
såg på henne med förvåning och
sade, att han icke kunde minnas att
hava sett henne förr. "Kommer ni
icke ihåg", sade hon livligt, "att
ni en gång för omkring tre år
sedan i en järnvägsvagn gav ett par
små traktater åt två fruntimmer,
vilka med mycken köld och
liknöjdhet emottogo dem?" Jo, det
mindes han. "Jag är en av dessa två",
fortsatte hon; "och fastän vi då
emottogo er vänliga gåva med så
mycken motvilja, läste vi likväl de
små böckerna, så snart ni lämnat
vagnen. Den lilla bok, ni gav mig,
gjorde intryck på mig och blev
medlet till min omvändelse. Sedan dess
har jag mycket önskat att få träffa
er, bedja om förlåtelse för min
ovän-lighet, tacka er för er omsorg om
min frälsning och uppmana er att
fortfarande frambära Mästarens
budskap även till de tanklösa, som
äro ovilliga att höra det." —
"Så ut din säd om morgonen, och
låt din hand ej vila om aftonen!’’
Så lyder uppmaningsordet i Guds
bok. Denna erfarenhet i en flitig
såningsmans liv visar oss, vilken
välsignelse lydnaden för denna
tillsägelse medför.
Lars Brandt.
Lars Brandt tycktes aldrig hava
tänkt på någon annans behov eller
fördel än sin egen. Han trädde in i
livet med stora anspråk. Han
begynte so-m gosse att fordra av
kamraterna deras leksaker och slantar men
gav aldrig något i utbyte. Då han
blev äldre och förtjänade
penningar, brydde han sig aldrig om att
lära sig deras rätta bruk och värde
såsom medel att sprida välsignelse utan
ansåg dem såsom sin enskilda
tillhörighet, till vilken ingen annan än
han själv ägde någon rätt. ’Så
samlade han och skrapade ihop, tills han
blev en rik man, såsom folket sade,
och dock kallade man honom
"stackars Lasse". Oeh vem kuhde annat,
då man såg hans missnöjda, oroliga
blickar, hans bleka, magra anlete,
vilket aldrig varit upplyst av Herrens
livande strålar. Den arme mannen
hämtade aldrig någon lärdom nr
naturens stora bok, dit vår Frälsare
dock även hänvisat oss, av solen, som
lyser över onda och goda; fåglarna,
dem Herren föder; blommorna, som
han kläder i sådan fager skrud.
Icke heller aktade han på de högre
tingen, änglaskarornas tjänst, den
himmelske Faderns stora, outsägliga
gåva. Sonen, som gav sitt liv till
syndares frälsning. Nej, för
alltsammans var han såsom död.
Lars Brandt bebodde ett gammalt
hus i utkanten av en täck by, och
häi; och där i grannskapet lågo små
stugor, som tillhörde honom och som
han till högt pris uthyrde åt fattiga
arbetare. Hans §get levnadssätt var
rätt ömkligt. En gammal gumma
kom var morgon och gjorde upp eld
åt honom samt städade någorlunda
Forts, å sid. 270.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
