Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 36 - 5 Sept. - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
282
BARNTIDNINGEN SENAPSKORNET
När Gud sänt sin Son såsom vår
Frälsare, och hans laglydnad är den
enda, som är ren och fullgod och
gällande inför Gud, så är det orätt
och orent att vilja med egna
gärningar göra sig behaglig för Gud.
Från det syndiga och orena i detta
självfrälsningsarbete renar Jesu
blod. Och inser man, att "han
fullgjorde, vad vi borde, och blev vår
rättfärdighet, så försvinner hos
syndaren behovet av egna gärningar
och kravet på egna gärningar till
rättfärdighet. Jesu blod renar från
själva de egna gärningarna, som äro
döda. Man finner allt i sin
Frälsare och har således ingenting att
göra för att bekomma rättfärdighet
och liv, emedan man redan
bekommit det i Jesus. Man behöver då
icke och man vill icke heller göra
något för att tjäna upp sig själv,
emedan man har kommit tillräckligt
högt i översteprästen. Man söker
då i stället att bekänna och prisa
den vän, som blivit ens räddning
och allt, och så tjänar man levande
Gud.
Men även laster och uppenbart
ogudaktiga gärningar äro ock döda
gärningar, från vilka syndaren
behöver göra bättring. Av det nu
sagda torde vi inse, att bättring
från döda gärningar, antingen de
äro egenrättfärdiga eller
orättfärdiga, är alldeles nödvändig.
Ports.
Negergossen.
Djupt inne i Afrika, långt borta
från någon missionsstation, bodde
en liten negergosse.
En dag träffade han en annan
gosse, som en tid hade vistats vid
brödraförsamlingens missionsskola i
Gnadenthal. Där hade han lärt sig
läsa och fått såsom gåva ett Nya
testamentet.
Medan nu de två gossarne en dag
sutto tillsammans, lät bokens ägare
sin bok "tala", såsom de svarta
säga. Han läste för sin kamrat den
sköna berättelsen om Jesusbarnet i
Betlehem.
Negergossen förundrade sig
mycket först över själva boken — huru
förunderligt den kunde tala — och
därnäst över de märkvärdiga ting,
som den hade att berätta. Med
spänd uppmärksamhet lyssnade han
till varje stavelse, och då den lille
föreläsaren hade slutat, hade hans
åhörare gripits av en stark längtan
efter att få se det märkvärdiga
barnet i Betlehem, som lindades och
lades i en krubba.
"Kan jag inte få se barnet?"
frågade han ivrigt.
Den andre nickade.
"Ack, säg mig då, var det finns."
"Det finns i Gnadtenthal", sade
den lille föreläsaren mycket säker
på sin sak.
"Har du sett barnet?" frågade
den andre ännu mera ivrigt.
"Nej, men jag vet, att Jesus finns
där, ty de sjunga om honom och tala
med honom. Det har jag själv
hört."
Den lille förvånade negergossen
kunde icke längre hålla ut med att
vakta getterna. Tanken på barnet
i krubban uppfyllde dag och natt
hans sinne och gav honom ingen ro.
Han ville finna barnet. Han ville
gå till Gnadenthal för att med egna
ögon se detta underbarn. Det var
en mycket lång väg, det visste han,
men intet kunde hindra honom. Han
ville med egna ögon se detta
förunderliga barn, vad än det skulle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
