Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 42 - 17 Okt. - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
334
BARNTIDNINGEN SEJNAPSKOR/NET 334
uttalades ,nästan förvånade Agricola,
i vars öron de föregående ordens
skarpa ton ännu ljöd. Samtidigt
kände han en förunderlig befrielse
från den värsta beklämningen.
"Stig fram närmare ljuset", och
vänligt sköt han Agricola till en stol
vid bordet, själv placerade han sig
på skrivbordstolen. Nu då han klart
såg sin lärjunges ansikte, märkte han
det plågade och hopplösa uttrycket
däri. För att inte genom en
plågsam tystnad tvinga honom att genast
komma fram med sitt ärende och för
att giva honom tid att lugna sig
började Luther skämtsamt berätta, hur
han nästan blev överväldigad av
skräck, då han märkte en
främmande gestalt i dunklet vid dörren. För
en tid sedan hade på samma sätt en
märkvärdig man uppenbarat sig i
rummet, medan Luther satt och
skrev. Men det var en mycket
skrämmande gäst, nämligen den där
hästhandlaren och upprorsmakaren Hans
Ivolhauss som redan i 5 år hade
varit en skräck för Sachsen, och han
hade kommit för att begära Luther
till sin medlare och hotade skjuta sig
själv på stället, om inte reformatorn
ville höra på honom. Sedan Luther
slutat sin berättelse, böjde han sig
framåt mot den besökande och sade:
"Ni är i behov av hjälp, käre vän,
inte sant? Jag ser det, och förstår,
att det har varit svårt för eder att
komma hit. Men lätta ert hjärta
och var vid gott mod, jag känner nog
en studerandes törnbeströdda stig."
En stark känsla av förtröstan
bemäktigade sig Agricola, samma
känsla som bemäktigar sig ett barn, som
efter att i ensamhet ha skälvt av köld
finner sin beskyddande och
förstående far. Med tårskymd blick
började han berätta om sin och sina
kamraters nöd, huru det varit omöjligt
för deras beskyddare, biskop Martin
Skytte, att skicka dem medel, huru
han hade vänt sig till kungen medels
en skrivelse, men tillsvidare utan
resultat, och huru han slutligen inte
vetat annan råd än att komma hit.
Luther satt fortfarande i samma
framåtböjda ställning med
händerna stödda mot knäna, och hans
kraftfulla huvud vaggade långsamt som
av pulsens kraftiga slag. Hans
svartbruna av tun.ga ögonlock
halvslutna ögon voro granskande riktade
på Agricola.
"Ja, så är det", sade han, då
Agricola slutat, och tillade halvt pä
skämt: "Ni förtjänar endast en
förebråelse, för att ni först i sista
ögonblicket och med fruktan vänder er
till mig. Jag är ju på sätt och vis
i faders ställe för er främlingar,
fastän jag, Gud hjälpe mig, ofta lär
vara en hård, pliktförgäten far. Så
är det ju med oss människor, att då
vårt eget jag sluppit lös ur den
värsta faran, så äro vi genast färdiga
att sluta våra ögon för andras nöd.
Men låt oss nu se, vad vi kunna
göra för att avvärja ert värstä
trångmål. Han reste sig och gick in
i det andra rummet. Dörren blev
en smula på glänt som den varit, och
Agricola hörde ljudet av ett lågt
samtal och att någon skåpdör
öppnades, samt skramlet av metall.
Därefter hördes åter ett samtal, varvid
en upprörd, men behärskad
kvinnostämma gjorde sig gällandè. En
pinsam sinnesstämning överväldigade
åter Agricola, och han nästan
skämdes över sin därvaro. Han hade inte
velat höra något av det som skedde
i rummet bredvid, men hans nerver
voro spända och han kunde inte
underlåta att höra, huru Luther med
skämtsam röst sade: "Hör nu,, herr
Käthe, på detta sätt bliva vi ju av
med ett lyxföremål, på sammna gång
vi göra en Gudi behaglig gärning."
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
