Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 43 - 24 Okt. - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
338
BARNTIDNINGEN SEJNAPSKOR/NET 338
förordning, att ingen i hela riket på
trettio dagar fick med sin bön vända sig till
någon annan, Gud eller människa, än till
Konungen. I denna snara lockades
konung Darius med lätthet. Och han lät
utfärda en skrivelse och utfärdade ett
förbud enligt furstarnas önskan, att den,
som under 30 dagar tillbad någon annan
än konungen, skulle kastas i lejongropen.
Då nu Daniel fick veta om detta påbud,
giok han in i sitt hus och bad som
tillförene tre gånger om dagen, med
fönstret öppet mot Jerusalem. Konungens
förbud aktade han icke och lämnade åt
sin Guds vilja följderna därav. Där han
så bad, rusade hans avundsmän in till
honom och funno honom bedjande oca
åkallande sin Gud. Dessa skyndade nu
att för konungen inberätta, vad de hade
sett, men för att vara vissa om sin seger,
så frågade de först konungen, om han
icke hade givit den omnämnda
befallningen. Och konungen svarade: "Det
ordet står fast efter Meders och Persers
lag, som icke får överträdas." Då följde
genast anklagelsen emot Daniel. De sade:
"Daniel, som är en av de fångna ifrån
Juda, aktar icke ditt påbud —• —• -—•
utan beder sin bön tre gånger om dagen,"
Då konungen hörde denna anklagelse
blev han mycket nedslagen. Utan tvivel
insåg han nu, att hela deras omsorg om
konungens ära var en illistig plan för
att röja Daniel ur vägen.
Det blev ingen hastig uttalad dom över
Daniel. Hela dagen, ända till
solnedgången, umgicks han med tanken att
låta Daniel undkomma. Men Daniels
fiender, den onda hopen, var också
vaksam. De började frukta, att deras listiga
plan skulle gå om intet. Varför de med
mycken iver läto honom veta. att de
Meders och Persers lag får icke ändras.
Sällan har väl någon domare med så
tungt hjärta fällt en dorn, som då Darius
fällde dödsdomen över Daniel.
Konungen befallde, att de skulle hämta Daniel
och kasta honom i lejongropen.
Konungen hade nu fullkomligt insett,
vilket ondskefullt bedrägeri, han var
utsatt för, men tvingades av landets lag
att stadfästa dödsdomen öijer Daniel.
Han var dock icke alldeles hopplös utan
sade till Daniel: "Din Gud, vilken Cu
städse har tjänat, må han rädda dig."
Sedan Daniel så var kastad i gropen,
framskaffades en sten och lades för
öppningen. Och konungen lät försegla
stenen med sitt och sina herrars sigill.
Det ser ut, som om Darius hade mer
förtroende för att lejonen skulle lämna Da-
niel i fred än hans avundsmän. Den
natten fastade konung Darius, och sömnen
vek ifrån hans ögon. Det var säkerligen
en lång och bekymmersam natt för
konungen, och så fort som det blev dager,
gick han med hast till lejongropen.
Med ängslig röst ropade han på Daniel
sägande: "Daniel, diu levande Guds
tjänare, har din Gud, den du städse tjänat,
förmått rädda dig undan lejonen?" O,
huru måste icke konung Darius’ hjärta
ha klappat av glädje, då han nere från
lejongropen hörde Daniels röst: "Länge
leve konungen! Min Gud har sänt sin
ängel, och denne har tillslutit lejonens
mun, att de icke; hava skadat mig, ty
inför honom är jag ren befunnen och även
emot dig, o konung, har jag ej gjort
något illa." Då vart konungen mycket
glad och befallde, att Daniel skulle
upptagas ur lejongropen. "Och ingen skada
vart funnen på honom."
Av denna kära berättelse hava vi att
lära, att den Gud bevarar kan ingen
skada. Daniel hade gott samvete, då han
blev kastad i gropen, ty om han ock
kände och bekände sig vara en syndare
inför Gud, såsom vi se av det nionde
kapitlet, så visste han, i borgerligt
avseende intet ont med sig. Och det är
troligt, att han sov lugnt på natten bland
lejonen, under det att konungen
vandrade sömnlös och orolig i sitt palats.
Vår text slutar med de orden: "Och
ingen skada vart funnen på honom,
emedan han hade trott på sin Gud." "Vår
Gud är oss èn väldig borg", sjöng Luther
på vägen till Vorms’ riksdag, och han
fick erfara, att Gud förmår frälsa från
lejonens munnar. Ingen kommer ipå
skam, som hoppas uppå Herren. Han
har sagt: "Om du går Igenom vatten,
vill jag vara när dig, att strömmarna
icke skola dränka dig. Och om du går
igenom elden, skall du icke bränna dig."
Es. 43: 2.
Av berättelsen i fortsättningen finna vi,
att då Daniel vart upphämtad, så blevo
hans avundsmän kastade i lejongropen,
och där var då ingen Guds ängel, som
tillslöt lejonens mun. Det gick dem
såsom det står skrivet, att
ogärningsmännen föllo i den grop, de tillrett åt andra.
Och så gripen blev konung Darius av
det Guds under, han hade sett, att han
lät utgå ett påbud i hela sitt rike, att
man överallt skulle frukta och vörda
Daniels Gud, "ty han är en levande Gud,
som bliver evinnerligen, och hans rike
är oföränderligt och hans herradöme har
ingen ände." Herre föröka oss tron!
A. E—m.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
