Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 43 - 24 Okt. - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BARNTIDNINGEN SEJNAPSKOR/NET
343
kraftigt med ryggarna mot locket, så
går det nog opp", tröstade Evald.
De försökte om och om igen. Men
intet hjälpte. Det tunga locket hade
sprungit i lås.
De båda bröderna bevo
förskräckta. Högt började de ropa på far och
mor men insågo snart hur lönlöst
detta var, så långt avlägsna som de
voro.
’ ’Tänk, om vi skola kvävas till döds
här, innan far och mor hinna hem’,’
sade Evald med gråten i halsen.
"Vi skola bedja Gud sända hem
far och mor eller hjälpa oss ut på
något annat sätt." Det var Sören,
som talade.
’ ’Men — men — Sören — du sade
ju, att G-ud inte finnes och kan höra
och hjälpa."
"Jo, Evald, jag har nog trott i
hjärtat hela tiden, att han finnes,
fast jag tyckte det var karlaktigt att
säga, att jag inte trodde det", sade
Sören skamsen. "Mor har nog rätt,
du. Han finnes. Och han låter icke
gäcka sig. Nu har han straffat mig.
Och även du får lida för min synds
skull. Ack, Evald, vad ska vi göra ?’’
"Skola vi inte bedja Gud förlåta
oss våra synder för Jesu skull och
hjälpa oss?" undrade Evald.
. Och det blev bekännelse och rop
utur djupen i det mörka fängelset.
Utmattade sjönko de ned i botten av
kofferten.
Då hördes ett dovt råmande. Det
var nog från Rödkullan.
"Vad hon måtte vara hungrig och
törstig. Ack, vad skall mor säga, när
hon får veta, hur illa vi skött våra
åligganden?"
"När mor kommer hem äro vi nog
kvävda", jämrade sig Sören. Det
började bli allt svårare att andas.
Rätt vad det var hördes en
mänsklig stämma. Det var grannens Sven,
som ropade sina lekkamrater vid
namn. De ropade tillbaka, allt vad
de orkade, men han tycktes ej höra
dem. Äntligen kom han in i
verkstaden. Evald ropade från
kofferten. Sven blev så förskräckt, att det
var nära gjort, att han tagit till
benen. Men nu ropade även Sören, och
Sven började förstå, hur det hängde
ihop. Han försökte av alla krafter
att få upp locket. Men det trotsade
allt hans arbete.
"Försök få reda på nyckeln"; ljöd
det dovt.
Sven sökte likt och olikt, men
kunde ingen nyckel hitta.
"Var äro far och mor?" frågade
han.
Han fick svar.
"Vänta, och jag skall kila till ängen
efter dem!"
"Men skynda, skynda", bad Sören
med matt stämma. "Ty vi hålla på
att kvävas."
Och Sven lät ej säga sig detta två
gånger. Han ilade i väg så fort
hans små ben förmådde bära honom.
Och åter blev det bönerop i
kofferten.
Efter en god stund kommo far och
mor hem med andan i halsen.
Nyckeln stod ej att finna. Den hade
troligen vid gossarnas brottning ramlat
ned i kofferten, ty mor mindes
tydligt att. hon lagt den på koffertens
tjocka kant.
Far anskaffade i hast verktyg och
bröt upp den massiva låren. Det var
ock i hög tid. Sören hade fallit i
vanmakt i brist på luft. Ej heller
Evald förmådde i början säga ett
ord, så illa tilltygad hade han blivit.
Gossarna buros i hast ut i friska
luften. Far och mor badade deras
tinningar med vatten. Och snart
kvicknade de vid.
Men hur hade Sven kommit att
söka upp sina lekkamrater? Det
berodde på Rödkulla. Hon hade på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
