Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 45 - 7 Nov. - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BARNTIDNINGEN SEJNAPSKOR/NET
355
En utflykt.
Det var för icke länge sedan en
pappa och en mamma, som bodde ett
stycke från spårvägen in till
Stockholm, och de hade två små gossar,
Arne fem år och Stig nära tre. Stig
kunde inte säga varken r eller s, för
han var så liten.
Dessa små bröder voro mycket
fallna för äventyr, och följaktligen
voro de utsatta för många faror. De
ville undersöka allting kring skog och
backar, och man fick ha ögonen på
dem, om man skulle kunna hålla dem
i styr- Guds änglar bevarade dem
dock.
En dag hände det sig, att mamma
rest in till staden och tjänstflickan
gick i trädgården och hängde ut
kläder till vädring, medan gossarna
byggde en fästning av brädlappar
och stenar på gården. Men som
fästningsmurarna ramlade ner igen, så
snart de blivit något så när höga, så
tröttnade gossarna snart på det
nöjet, och Arne var strax färdig med
ett annat förslag.
"Ska vi inte fara och hälsa på
farmor?" sade han.
"Ja", sade Stig. Han sade alltid
ja till, vad Arne hittade på.
Då började Arne undersöka sin
ficka. Jo, riktigt, sedan han
plockat fram alla stickor och stenar och
segelgarnsstumpar, så fick han fram
tioöringen, som han fått i går av
farbror Sven.
"Den här tar jag till
spårvagnen ’’, sade han.
"Ja", sade Stig.
Och så togo de varandra i hand
begåvo sig av landsvägen framåt till
spårvagnens hållplats, som var den
sista på den banan, och där kröpo de
upp i den vagn, som stod och väntade
på att en ny skulle komma in.
En och annan passagerare kom in
efteråt, och slutligen bar det i väg.
När konduktören kom för att sälja
biljetterna, lämnade Arne honom
sin tioöring.
’ ’Jag behöver väl inte betala något
för den här lilla pojken?" sade han.
"Nej", sade konduktören och
skrattade, "men vart ska
småherrskapet ta vägen?"
"Till Sibyllegatan", sade Arne.
"Till fajmoj", sade Stig.
"Då är det väl bäst att gå ur vid
det här hörnet", sade konduktören.
Och när de äntligen kommit fram
till det angivna hörnet, så lyfte han
ner Stig, och Arne fick hoppa efter,
bäst han kunde. De blevo nog litet
yra i mössan, när de stodo på
trottoaren, de visste inte åt vilken sida av
gatan de skulle gå. Men hur det var,
påminde sig Arne, att det hängde en
stor Idocka på en stång utanför
farmors hus, och då traskade de ditåt
och kravlade sig uppför de tre
trapporna. I den sista trappan var Stig
så trött, att Arne måste skjuta på
honom bakifrån för att få upp honom.
Men hur de ringde och bultade på
tamburdörren och köksdörren, så var
det ingen, som öppnade. Och det var
då inte underligt, för farmor hade
rest bort på ett par dagar, och
jungfrun hade fått ledigt.
Ja, där stodo de nu.
"Åh ja, vi hittar nog hem", sade
Arne.
"Ja", sade Stig, "men jag är så
hungrig.’’
"Det är jag med, men det får man
inte låtsa om", sade Arne, och därpå
travade de ner för trapporna igen.
Men nere på gatan knuffades
människorna och trängdes, och
spårvagnarna och automobilerna surrade
förbi, så att Arne blev alldeles yr i
huvudet och Stig började storgråta.
"Jag vill gå hem till mamma", tjöt
han.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
