Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 48 - 28 Nov. - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
382
• BARNTIDNINGEN SENAPSKORNET
"Verkligen? Finns det i våra
da-gai’ mäninskor, som kunna sjunga en
sådan visa? Om jag skulle stämma
upp min visa — hu, vilka skärande
toner! När jag t. ex. tänker på de
första åren i N. — vilket rövarenäste
till bostad! Fukt och mögel året
igenom."
"Ja, det obehagligt. Efter
översvämningen hade vi något likande att
dragas med. Tänk dig bar, vattnet
stod två fot över spiseln och över
våra sängar; och se’n växte svamp i
huset."
"Ohyggligt!" utropade Eva-
"I rätt dager sett, var det icke så
ohyggligt. Min man och jag sade
ofta under den tiden: Bättre att bo
i frid med varandra i en fuktig
våning, än i den torraste och finaste
med ofrid och hjärtesorg."
"Hjärtesorg, ja, det fick jag i rikt
mått erfara ett år senare. Du vet
ju, att min man blev kallad under
fanorna? Lyckligtvis behövde han
icke deltaga i någon batalj, men jag
måste ibland vänta hela fjorton
dagar på brev."
"Och jag fick en gång vänta hela
tre månader på underrättelser från
min Robert; jag visste endast, att
hans regemente varit med framför
Orleans", sade Anna sakta. Hon
hede ofrivilligt knäppt ihop
händerna vid minnet av denna ångestfulla
tid.
"Det har jag inte hört talas om!
Du skrev endast ett brev uppfyllt av
jubel, efter fredsslutet."
"Ja, då hade man ju anledning att
jub.a, och i rätt dager sett, var hela
denna svåra tid en tid av välsignelse
för min man, för mig och för våra
barn till och med. Så glada och
friska som den tiden, har jag sedan
dess aldrig havt dem alla, på en
gång. Kort därefter föll vår lilla
Hilda från en stege oeh slog sig så
illa, att hon måste ligga halvannat år
till sängs — det var
höftledsinflammation. ’’
"O, så förfärligt!" avbröt
presidentskan.
"Och likväl skulle ingen av oss
velat undvara denna stilla tid. — Guds
närvaro blir mer förnimbar vid ett
sådant sjukläger än annars-"
"Är hon alldeles frisk nu?"
frågade Eva.
Anna skakade på huvudet, och
hennes blå ögon skimrade fuktiga. "Nej,
hon är nu som en blek snödroppe,
och förr var hon dock så
blomstrande, att min man brukade kalla henne
för sin ’rosenknopp’. Hon haltar
också och kommer att förbli halt.’"
"Det arma lilla barnet!"
"Säg inte så, Eva. Om du kände
henne, skulle du icke beklaga min
lyckliga lilla Hilda."
"Kan väl så vara", menade Eva,
"hon lever ju ännu i lycklig
okunnighet om att hennes liv är
fördärvat."
"I rätt dager sett, är hennes liv
verkligen icke fördärvat; jag tror att
hon skall få erfara mer kärlek, sprida
mer välsignelse omkring sig, än om
hon förblivit frisk."
"I rätt dager sett", upprepade
Eva sakta, såsom man upprepar en
olöslig gåta. Hennes oroliga ögon
sökte ett av de.oljemålade porträtten
på väggen, porträttet av en blond,
vid pass femårig gosse. "Att min
Edvard skulle dö, skördas av den
hemska mordängeln difteri, det kan
jag aldrig finna mig i", utbrast hon
med skenbart omotiverad häftighet.
"En sådan sorg har du aldrig gått
igenom, Anna, eljest kunde du inte
tala om lycka och välgång."
Härvid omfamnade hon sin
ungdomsvän och gav sin smärta luft i en
ström av tårar- Sedan hon gråtit ut,
sade Anna stilla: "Jag vet, hur det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
