Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 49 - 5 Dec. - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
390
• BARNTIDNINGEN SENAPSKORNET
synd, den brände honom i hjärtat oeh
lockade fram stora tårar i hans ögon.
"Farbror Ernst, pappa, mamma,
jag har gjort som greve Limeriks
son", ropade han gråtande, i det han
slog armarna kring moderns hals.
"Jag glömde betala smultronen i går
kväll, jag glömde alldeles bort det
och kom ej ihåg det, förrän jag hade
lagt mig. Jag gick upp och tittade
ned på gatan och var så rädd, men
flickan var där inte, bara månen, och
han såg så ond ut, och jag tyckte, att
han sade: Sigfrid är en tjuv, och
jag blev ändå mer rädd och lade mig
igen och vände mig åt väggen, så att
jag inte skulle se månen. Men så
tänkte ,iag, att den lilla flickan skulle
komma igen, och jag har sett efter
henne i dag hela dagen, och jag var
så ledsen och rädd och ville tala om
det, men jag trodde ni skulle bli onda
på mig. Men nu kan jag inte tiga
med det längre, och jag är så ledsen
för den f/ackars lilla flickan!"
Han grät mer och mer hejdlöst.
Allesammans sutto tysta och
allvarliga. Endast modem lade sakta
händerna på hans huvud, och över
farbror Ernsts ansikte gick en ljusning.
"Den som döljer sina fel, honom
skall icke väl gå, men den som
erkänner och övergiver dem, han skall få
barmhärtighet. Kom ihåg de orden,
Sigfrid, så länge du lever, och gör
därefter. Nu skall jag tala om en
berättelse till, som är lika sann som
den förra."
"I går kväll red en jägare genom
skogen. Det var redan ganska
mörkt, ty han hade stannat länge i
staden hos sina syskon och deras
barn- Medan han nu red där, tänkte
han på lille Sigfrid, som använt sin
silverslant så väl. Då hörde han en
sakta snyftning vid dikeskanten, och
när han såg närmare efter, fick han
se en liten flicka. Hon var barfota
och hade en vit schalett på huvudet."
Här måste farbrodern göra ett
uppehåll. Sigfrid hade rest sig och
skyndat fram till honom. Tårarna
strömmade ur hans ögon, han
fattade farbroderns hand och, utropade:
"Ack farbror, nu blir det bra igen,
du lät henne nog inte svälta ihjäl.
Ack snälla farbror, jag skall gärna
göra vad som hälst, svälta med, om
ni vill, och jag får väl också uthärda,
att ni äro onda på mig."
Farbrodern tog Sigfrids hand och
såg allvarligt men på samma gång
vänligt på honom.
"Du har redan blivit tillräckligt
straffad, tänker jag", sade han.
"Kom ihåg, att varje synd är ett
svårt ont. Hittills har du menat, att
din glömska var ett litet fel, men nu
ser du, att hon är en stor synd, som
skadat ej blott dig själv utan även
andra. Men nu skalf jag fortsätta
min berättelse.
Den lilla flickan vid dikeskanten
var verkligen din
smultronflicka-Hon hade suttit på ett trappsteg till
hörnhuset, ända tills det blev mörkt,
i hopp att du skulle komma tillbaka,
och sedan begav hon sig sorgsen på
hemvägen. Men under det hon så
vandrade i skymningen, blevo
hennes steg allt långsammare och
hjärtat tyngre. Där hemma väntade den
stränga fastern, som strax efter
middagen skickat henne ut i skogen för
att plocka bär och sälja dem i staden.
Bären hade hon även plockat och sålt
i staden, men den lille gossen, som
köpt och ej betalat dem, hade
sprungit ifrån henne och försvunnit, innan
hon uppnått gathörnet. Och nu kom
Hanna hem tomhänd. Yad skulle
fastern säga? Hon skulle banna och
slå henne och låta henne gå till sängs
utan mat. När lilla Hanna tänkte på
detta, kunde hon ej gå längre med
sina trötta, bara fötter, hon satte sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
