Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 50 - 12 Dec. - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
394
• BARNTIDNINGEN SENAPSKORNET
därför betydelse för endast en kort
liten tid.
Den himmelska gåvan däremot är
av andlig innebörd; den är
oförgänglig, obefläckad och ovansklig; och den
innehåller näring för vår odödlige
ande och allt, vad vi för vår eviga
frälsning behöva. Paulus säger:
"Guds gåva är evigt liv i Kristus
Jesus.’’ Rom. 6: 23. Och Jesus
sade till den samaritiska kvinnan:
’ ’Förstode du Guds gåva och vem den
är, som säger till dig: Giv mig att
dricka, så skulle du hava bett honom
och han hade givit dig levande
vatten." Joh. 4:10.
(Ports.)
cssa
Smultronkorgen.
(Forts.)
Nu kom också fastern ut och neg
för den främmande herrn och såg
mycket vänlig ut, och även hon sade,
att hon icke längre var ond pä
Sigfrid- Denne kände sig helt lätt
om hjärtat och var åter glad och
lycklig, då nu både Gud och människor
förlåtit honom. Han gick med
Hanna ut i skogen, och de plockade bär
tillsammans och voro så glada och
belåtna, som snälla barn bruka vara.
Och Gud gottgjorde nu också
rikligen det onda Sigfrid gjort. Han gav
den lilla bärplockerskan en trogen
vän i farbror Ernst, som drog försorg
om, att den lilla fader- och moderlösa
flickan ej längre blev så strängt
behandlad av fastern som förut, och att
hon fick lära sig något. Men Sigfrid
fick i sitt hjärta en stark fruktan
för all synd, så att han aldrig mer
kunde gå till sängs med en oförlåten
synd. Han visste ju av erfarenhet,
att "den som döljer sina fel, honom
skall icke väl gå, men den som erkän-
ner och övergiver dem, han skall få
barmhärtighet." Och vad man lärt
på det sättet glömmer man ej.
CS5S3
Julafton i blockhuset.
iSå långt ’blicken kunde nå, syntes intet
annat än djup snö rundt omkring. Som
ett fint vitt täcke bredde den sig över
marken, och man kunde ej se annat än
snö. Under dess tyngd böjde sig
trädens och buskarnas grenar, och alltjämt
föllo snöflingorna ned, tyst, oavbrutet.
lEj ett ljud kördes, utom när en
uppflygande fågel emellanåt sakta slog snön
ifrån vingarna. Det var tyst ock
ödsligt, ingenstädes syntes en
människoboning eller någon levande varelse.
Dock, där syntes mitt på det stora
vita ’fältet någonting mörkt, som rörde
sig. Det närmade sig en stor gran, vairs
längsta gren just i detsamma ’bröts av
genom snöns tyngd. Det var en ryttare,
vars ’häst med stor möda banade sig väg
genom drivorna. Nu kade kan uppnått
den lilla kullen, där granen stod, och
medan det stackars djuret alldeles uttröttat
hängde huvudet mot marken, spanade
dess ägare oroligt åt alla sidor. Det var
förgäves — intet annat än snö syntes,
vart han än såg. ’Han hade tydligen
kommit vilse och kunde nu ej
varsebliva något spår eller tecken, som antydde
den rätta kosan. Han tog upp klockan.
Hon var ännu ej tolv, ock ändå var det
så mörkt, som om det snart skulle börja
skymma.
Där kemma gick väl nu käns kustriu
och såg även kon på klockan, och käns
ibarn frågade säkert otåligt: "Kommer ej
pappa snart? Han lovade ju att komma."
Och modern lugnade dem: "Jo visst, nu
kommer han snart. Våren ’bara riktigt
snälla och sjungen över julsången, så
blir pappa glad." Så gingo de nu ock
ställde allt i ordning till kvällen, ty det
var julafton, ock kan kade lovat att
komma kern tidigt.
Tanken härpå eggade konom. Ännu
en gång rådfrågade han sin kompass,
därpå strök kan vänligt den trötta hästens
kals. "Se så, gamla trogna Lena, var
nu dkktig; vi måste vidare, förstår du."
Han såg mot himlen med en så
innerligt bedjande blick, som ville kan se
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
