Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 50 - 12 Dec. - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BARNTIDNINGEN SEJNAPSKOR/NET
395
genom molnen rakt in i Guds (hjärta.
Därpå försökte han att (komma fram 1
en annan riktning genom de alltmera
växande snödrivorna.
Det var ed första gången pastor
Woll-mar färdades denna väg ensam. I tio
år hade han nu varit pastor i en tysk
evangelisk församling i Nordamerika,
och somi folket ’bodde mycket glest, var
!han ofta ute på dagslånga resor för att
uppsöka sina församlingsbor, särdeles de
gamla och sjuka. Hans unga hustru var
först mycket orolig, när han gav sig ut
på sådana färder, men då det aldrig
(hände honom någon olycka, hade -hon lärt
sig att v-ara lugn. Dagern förut hade han
fått bud från en sjuk, som ivrigt
längtade att få tala med honom, odh då han
begav sig åstad ipå den långa resan, hade
han lovat att tomma hem igen till
middagen på julaftonen. Nu var det redan
■middag, och alltjämt irrade han omkring
i den stora snööknen utan att finna
någon väg. Dessutom ’började han känna
en oemotståndlig trötthet. Om denna
finge överhand eller hästen stupade, vore
han förlorad.
Pastor Wollmer fruktade ej för döden,
ty han hade en levande tro på Kristus.
Dock ’kände (han sig bedrövad vid taniken
på hustrun och barnen. De små .hade så
länge väntat och glatt sig åt julaftonen.
Han tyckte sig se, huru de sprungo till
fönstren och tittade efter honom odh
huru hans (hustru sö’kte dölja sin
tilltagande oiro. Kanske skulle hon till slut
tända julgranen, för att de ej skulle gå
miste om all den väntade glädjen. Och
när de sedan glömde alla sina sorger i
en lugn sömn, skulle hon sitta uppe och
vänta hela natten igenom. Kanske
skulle många dagar och nätter förflyta,
innan, de funne honom och henmes
fruktan besannades, att (hon vore änka och
hennes barn faderlösa.
Ännu en gång försökte han ott
med vänliga ord uppmuntra (Lena. Men
hästen stod orörlig med hängande huvud
och darrande i hela kroppen.
’ISfce din vilja, o Gud", sade Wollmar,
i det han lade handen över sina av snön
förblindade ögon och försökte samla sina
tankar.
Plötsligt for (han upp. Var det icke
hundskall, som ljöd på avstånd? Han
böjde sig framåt och lyssnade, och även
den utmattade hasten lyfte upp huvudet
och spetsade öronen. Ja, det var intet
tvivel. Dämpat genom snön ehuru allde-
les tydligt hördes hundskallet på nytt.
Nu kände han ökad kraft. Han steg av
(hästen och försökte leda denna vid
tygeln, fast han sjönk djupt ned vid varje
steg i den lösa snön. Men efter några
ögonblick störtade den stackars Lena,
och det skulle varit honom omöjligt att
ensam resa upp henne. Alltså klappade
han ännu en gång den trogna kamraten
som såg på honom med sina sorgsna,
förståndiga ögon. iSedan arbetade han
sig framåt, så fort han kunde, åt det håll,
där hundskallet fortfarande hördes. Det
dröjde ej länge, förrän han också
urskilde en rå, grov karlröst. iNu kom han
ut på en ö,ppen plats och blev helt häpen
vid upptäckten av ett blockhus, omgivet
av stall ooh lador, på endast några
hundra fots avstånd.
Två män höllo ,på att skotta snön från
dörren och hålla vägen öppen till stallet.
En av dem varseblev främlingen och
kom emot honom. Det var en storväxt,
grovlemmad karl i skinnbyxor och fris.
rock. De långa stövlarna, som räckte
över knäna, sågo ut som ett par
snöplogar, och under pälsmössan blickade ett
par grå ögon misstroget på den
främmande. (Men om också Äans utseende
varit tio gånger mindre tilltalande, skulle
pastor Wollmar ändå med glädje hälsat
honom som en räddande ängel. Så snart
han kom tillräckligt nära, räckte han
honom handen och sade:
"(Gud vare tack, att jag äntligen
träffar på en människa! i flera timmar har
jag irrat omkring i snön med min häst,
som störtade ett litet stycke härifrån.
Kan jag få härberge hos er några
timmar?"
Mannen betraktade honom från huvud
till fot utan att taga hans ’hand. "Där
är huset", sade han och visade mot den
öppna dörren. "Kom, Will, vi få se efter
hästen1, det är det nödvändigaste."
Utan att säga något mer gick han in
i skogen, följande de ännu tydliga
spåren. Ett ögonblick därefter trädde
pastorn in i huset. (Han drog djupt efter
andan, då han befann sig i förstugan, för
första gången på flera timmar skyddad
för de virvlande snöflingorna. Han var
räddad genom Guds nådiga kand, just i
samma stund han trott sig vara förlorad;
ej underligt, att hans känslor sökte sig
uttryck i en varm och innerlig
tacksam-hetssiuok. Därefter knackade han på
dörren,, och en kvinnlig röst ropade:
"IStig in." Den lät mera förvånad än
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
