Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 50 - 12 Dec. - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
398
• BARNTIDNINGEN SENAPSKORNET
Därmed vände han ryggen åt sin gäst.
Sedan pastorn övertygat sig om, att
Lena fått alllt vad hon behövde, gick han in
igen, loke utan att först kasta en
vemodig blick mot molnen, från vilka snön
fortfarande virvlade ner. Det var ej att
tänka på någon ihemfärd den dagen.
Han fann de fyra barnen inne i
rummet. Han tänkte på sina egna, och hans.
hjärta blev vekt.
’Wi äro väl riktigt glada åt kvällen",
frågade han, börjande med det ämne som
upptog hans egna tankar.
"Kvällen", frågade Karl. "Vad blir
det då för roligt? Lagar mor till någon
riktigt god mat?"
’Det är ju i dag julafton, den heliga
kvällem, som alla barn bruka fröjda sig
så mycket över, ha ni ej reda på det?"
Men detta ord," julafton", so,m annars
brukar framlocka alla barnahjärtats
hemliga förhoppningar och drömmar, blev här
utan verkan. Karl stirrade förvånad på
ipastorn och frågade slutligen: "Julafton
— vad är det för slag?"
Det såg verkligen föga jullikt ut i
rummet. Stackars små barn! Pastorn
greps av ett djupt medlidande. Han
började berätta om julen och huru de små i
hans eget hem hela året gladde sig över
den heläga aftonen, han beskrev
julgranen mied dess klara ljus och präktiga
frukten, och då hon på detta sätt
fängslat deras uppmärksamhet, berättade
han om Jesusbarnet, som för vår skull
kom ned från himlen och blev lagt i
krubban ii Betlehem. Barnen voro som
i en förtrollning. Oreta hade släppt
stoppnålen och fäst sina glänsande ögon på
pastorn Den iv, usti gossen, som redan
vid de för’ta orden oförmärkt hade
àiu-pit fra.m ur sitt gömställe bakom systerns
stol, kom småningom allt närmare och
närmare, till dess han slutligen stod
alldeles invid pastorn och i andlös
spänning lutade huvudet mot honom. Ja, han
hade ingenting emot, att pastorn lyfte
upp honom på sitt knä och strök hans
ljusa, lockiga hår.
Eru Björk gjorde stora ögon, då hon
kom in och fick se det blyga barnet på
främlingens knä, men ’hon gav sig icke
tid att säga någonting därom.
"Har du inte strumporna i ordning än,
Greta", bannade hon. "Man har då
verkligen ingen hjälp alls av den stora
flickan. Och vad står ni här för, Karl och
Herman? Ut med er, far har ropat på er
två gånger."
"Mor, det är julafton i dag", svarade
Karl. "Jet har den främmande herrn
sagt."
"Mor, varför ha vi inte någon julgran?
Det ha alla andra barn", inföll Herman.
"Tyst med det där, jag har inte tid",
sade modern undvikande. Det kändes
dock som ett styng i hennes hjärta, att
det var julafton och att hon ej halt en
en enda tanke därpå. Emellertid hade
också Paul åkt ner från sin plats och
fattat tag i moderns förkläde, ropande gång
på gång: "Julafton, lilla Paul också ha
en julgran!"
"Har ni verkligen aldrig firat jul med
edra barn", frågade pastor Wollmar, och
det låg mera medlidande är förebråelse
i hans röst.
Det var, som om en osynlig hand tagit
bort ett stängsel från den annars så
tystlåtna kvinnans hjärta, och en oavbruten
ström av klagan begynte flöda över
hennes läppar. Hur skulle hon ha tid att
tänka på julafton, när hon fick släpa
som ett arbetsdjur hela dagen? Hemma
i Tyskland hade det nog varit bättre.
Där hade hon firat jul, så länge hon
varit i sitt föräldrahem, och även de första
åren hon var gift hade de brukat ha en
julgran. Hon såg det ännu för sig, som
om det varit i går, huru hennes lilla
Greta jublande sträckte sina armar mot
ljusen. Men här i Amerika hade allting
blivit annorlunda. Här firades varken
jul eller påsk och inte någon söndag
heller, det var bara arbete, ständigt och
jämt arbete. Och när hon så på kvällen
alldeles uttröttad satte sig ner, så hette
det alltid: "Det har du försummat, och
det har dit inte gjort riktigt."
Pastorn lät henne tala till slut utan
att avbryta henne. Strax i början hade
han helt sakta skjutit de båda gossarna
ut genom dörren, sägande: "Hörde ni
inte, att er far behövde er hjälp? Jesus
tycker om lydiga barn.’’ Den minste
förstod väl ännu ingenting av moderns
klagovisor, och på Gretas allvarsamma och
förståndiga ansikte kunde man se, att
hon ofta hört mycket värre saker.
Då hustrun äntligen tystnade, frågade
pastorn: "Hur länge har ni egentligen
bott här? Jag känner väl tämligen bra
till den här trakten, men kan ej påminna
mig, att jag någonsin har sett detta ställe
eller hört ert namn."
"Det kommer an på, att vi bo så långt
ifrån vägen", var svaret. "Det kan väl
vara en sex år, som vi bott här. Vi
försökte först på ett annat håll, men det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
