Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 52 - 26 Dec. - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BARNTIDNINGEN SEJNAPSKOR/NET
415
arbete, kunde hon ej överlämna sig
åt vilan, förrän hon kastat en blick
på sina älskade rosenknoppar. Tänk,
om de skulle slå ut till julen! Vilken
förtjusande julklapp skulle det ej bli!
Och julaftonen kom med strålande
solsken och glittrande rimfrost på
träd och buskar, och som den inföll
på en söndag, var Elin ledig och såg
med obeskrivlig glädje vid sin
återkomst från högmässan i kyrkan, att
rosenknopparna brutit sitt fångsel
och nu stodo fullt utslagna i middags,
solen.
Predikantens ord hade värmt
hennes hjärta- Han hade talat om den
stora julgåvan och den gudomliga
kärlek, varav den var det högsta och
skönaste uttryck. Guds kärlek hade
såsom en frisk ström blivit utgjuten i
hennes innersta, och uppfylld av
tanken på Jesusbarnet i krubban, Guds
enfödde Son, som, fastän han var rik,
dock blev fattig för vår skull,
betraktade hon länge sina rosor. ’ ’Vad Gud
är god!" tänkte hon. "O, att jag
kunde göra något för att bevisa
honom min kärlek! Jag ville så gärna
giva honom något i hans allra
minsta små bröder. De rika äro dock
lyckliga, de kunna giva och kunna
med sina gåvor avtorka många tårar
och sprida glädje i månget
glädje-fattigt hjärta. Men jag, jag har ju
intet att giva, jag har bara mina
rosor. — -— Mina rosor? Skulle jag
då inte kunna giva dem? Skulle de
ej kunna tala ett kärlekens ord till
något ängsligt hjärta? Skulle de
icke kunna viska till någon, som
tvivlar på Guds kärlek: ’Har Gud givit
oss sin Son, skulle han icke giva oss
allt med honom?" Och den fattiga
flickan försjönk i stilla
eftersinnande, under det hon utkämpade en
strid, som för mången skulle synas
barnslig men för henne var allvarlig
nog, ty det gällde ju ett offer, offret
av något mycket kärt.
Efter en stund reste hon sig dock
med prägeln av ett fast .beslut i det
lilla ansiktet, i det hon viskade för
sig själv: "Jag vill giva dem åt dig,
Herre, tag emot den enda gåva, jag
har, och låt mina julrosor täckas
dig!"
Följande dag, juldagen, sken solen
åter lika klar, och sedan Elin även nu
deltagit i församlingens gudstjänst,
kastade hon vid hemkomsten en
avskedsblick på sina rosor, fattade
saxen och klippte med ett raskt tag av
dem.
Men de skulle ju också föra ett
glatt budskap med sig, en
oförgänglig doft av den himmelske Faderns
kärlek, och så öppnade hon bibeln
och skrev med oövad hand på ett litet
vitt kort, som hon stack in mellan
de gröna bladen: "Så älskade Gud
världen, att Tian utgav sin enfödde
Son, på det att var och en, som tror
på honom, icke må förgås utan hava
evigt liv." Därpå trippade hon
åstad i sin slitna vinterkappa den
långa vägen till allmänna sjukhuset.
Det var den stund, då besökande hade
tillträde dit, och Elin var bekant med
en av sköterskorna. Till denna
vände hon sig nu och yttrade
brådskande: "Se här ett par rosor, som jag
dragit upp i mitt eget fönster. Jag
ville gärna glädja någon av de sjuka
med dem- Giv dem åt den, du tycker
bäst behöver en liten uppmuntran.
Jag känner ingen personligen."
Och härmed avlägsnade sig den
vänliga givarinnan. Men när hon om
aftonen tackade Gud för en god dag,
tillade hon av fullaste hjärta:
’ ’Herre, välsigna också dina rosor, du
vet, att jag givit dem åt dig. Låt
dem då föra ditt eget kärleksbud till
något hjärta."
Sköterskan på sjukhuset gav un-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
