Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
färgsporträtten från sjuttonhundratalet. Den
ende, som blifvit utan krona, var Torvaldsens
Kristus, som från sin svarta konsol skådade ned
med upphöjdt och öfverseende allvar på allt
detta menskliga bric å brac.
Friherrinnan stod vid sitt toalettbord och
baddade ögonen med rosenvatten.
— Jag är så ledsen, sade Dagmar — för
att jag sårade tant nyss.
— Ack, kära lilla barn. — Gumman var
rörande, där hon genast kom emot henne med
sin löjliga svassande vänlighet. — Jag blef bara
så altererad. Förlåt mig, snälla Dagmar, jag
ber tusen gånger.
— Ja, men tant, det var ju jag, som . . .
— Låt oss inte tala om detta, afbröt
friherrinnan ifrigt och fortsatte hviskande: Allra
mest ondt gjorde det mig, att jag förledde dig
till ett groft ord ... Jag för min del säger
benkläder.
Då kunde Dagmar inte låta bli att skratta.
— Ja, lilla Dagmar, det må vara komiskt,
men du får förlåta mig i alla fall, sade
friherrinnan och öfvergick diskret till ett annat ämne. —
Till middagen bli vi samlade allesamman. Berta
Varolén kom landvägen för en stund sedan, hon
är så rädd för sjön. Hvad allt skall bli
annorlunda, när vi få hit järnvägen. Den är beslutad,
ser Dagmar, riktigt beslutad.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
