Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
bröstet; där lyste och blixtrade de båda
diamant-knapparne, som någon i släkten fått af Gustaf
III. Fracken satt som gjuten och Vasaorden i
miniatyr tog sig bra ut på sidenslaget. Nu var
Vikingen stadens ende obestridlige världsman,
och han väntade ett litet, men utvaldt, sällskap
gäster, våningen gaf honom den rätta
infattningen. Stegen hördes inte på de mjuka mattorna
och i luften fanns redan en aning om parfym,
han hade också strax förut gått omkring med en
rafraichisseur.
Hur många skulle inte förbittrats af besk
afund, om de sett honom, där han nu gick af
och an, så genomnöjd med sig och sitt. Det
måste ju vara svårt att förlåta en sådan
tanklöst barnslig egoism, »när det finns andra, som
äro olyckliga.» Visst hade också han fått sina
hugg af ödet, men såren försvunno utan ärr.
Och människor vilja se — åtminstone ärren.
Förnämt var hans hem, det kände
Vikingen, han blef stolt, när han såg sig omkring.
Det låg ett skimmer af kommande fest öfver
rummen, och för hans gamla sångaresjäl var
lifvets glädje alltid fest. Inte ett ögonblick
frågade han efter, om folk missunnade honom eller
kallade någon af hans ägodelar för öfverdådig
lyx, och han hade kunnat skratta af full hals och
uppriktigt hjärta, när borgmästare Båge på sin
glada tid en gång i ett muntert lag lät honom
höra:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
