Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Då frukten stod på bordet och
tullförvaltarens gamla Cap Constantia kommit in i de där
magnifika kristallglasen, som det inte gått att
få mer än åtta af, utropade fru Jutterbock:
— Nej, nu må vi glädes sammen. Hvem
läser et digt?
— Ja, låt oss få poesi, lifvets gudagåfva,
instämde värden.
— Det är de ungas sak, sade rektorn.
— Inte min, förklarade Dagmar, som om
hon vaknat upp — jag kan absolut ingenting.
Hon kände sig bortkommen, när den glada
stämningen försvann, och hade sedan haft sina
tankar långt på annat håll. Det måste varit
på samma sätt med hennes kavaljer.
Bengt Rönnerkrantz teg och lille
Jutterbock smånynnade för sig själf.
Men Gabriel Åstiöm var helt varm för de
gamle, som hade det verkliga lifvet bakom sig
och som själfva varit så dumma och lockat fram
dödens skugga, då deras fest stod högst. Han
ville så innerligt gärna roa dem och föra löjena
tillbaka på deras läppar. Därför sprang han upp
från sin stol och väntade med en så fiimodig
min, att man knappt kunde känna igen honom.
När det blef tyst, läste han:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
